"Direkt ur hjärtat"

7.5 epilog typ

Tårarna rann ner för mina kinder, saltet brände mot huden och röda fläckar bildades under ögonen.
Att tårarna ens hade kraft att fortsätta forsa ut från mina ögon var för mig oförståeligt. Jag hade ingen kraft att resa mig upp så vad var rättvisan i att jag hade kraft nog att gråta?

Jag hatar att gråta, jag hatar att visa mina känslor, i alla fall när det visar mig svag. Jag vill vara kall och hård, kanske det var där felet satt? Han fick mig att visa mina känslor, han fick mig att älska, att älska honom...

"Låt dig inte luras av dess skönhet", meningen som nu stod klar i huvudet på mig fick mig nästan att bli yr.

Hans skönhet hade inte varit någon annan lik. Han var speciell, han var underbar, han var fantastisk, han var så fin, han var bara bäst.

Jag visste att det skulle sluta såhär, han var bara för bra för att vara sann.

"Kärlek övervinner allt" de sa, men kärlek slutar ofta i smärta. En smärta som tar kål på oss och får oss att överväga att göra dumma saker.

Ta mig till exempel, jag sitter här på golvet, framför den stora spegeln i mitt rum, med ett rakblad i min hand. Jag skulle aldrig ens tänkt tanken att använda rakbladet om det var för två månader sen, men nu? Nja, nu överväger jag att använda det.

Kanske det skulle vara rätt åt mig om jag gjorde illa mig själv, kanske jag förtjänar ännu mer smärta en den jag har inom mig just nu?

Jag tittar upp mot spegeln och möter en tom blick. Flickan framför mig ser helt förstörd ut. Hennes hår är lika ovårdat som att hon inte skulle ha borstat det på flera dagar. De blonda lockarna hänger i ett enda stort trassel på hennes huvud.
Flickans ögon utstrålar bara en enda sak, tomhet. Smärtan syns inte i ögonen på henne men man känner att den är där, hennes ögon är liksom röda efter alla tårar. Samtidigt är ögonen helt mörka och tomma.
Flickans rosenröda läppar darrar, hennes händer darrar också, hela hon darrar faktiskt.
Osäkerheten syns klart och tydligt på henne och det rakblad hon haft i sin hand faller ner på golvet. Även om fallet inte var särkilt långt blev det en litet dundst när rakbladet nuddade det bruna trägolvet.

En ensam flicka, ett ensamt rakblad, ett ensamt rum, en ensamhet så stor att den verkar mer oändlig än allt annat.

Flickan sluter ögonen och allt blir mörkt. Hennes hand letar efter rakbladet och tillslut får hon upp det igen.
Hon kavlade upp sina ärmar och handen som rakbladet är i började skaka en aning.

"Jag förtjänar det här", var det sista hon sa innan hela hennes kropp började skrika av smärta.

"Om allt inte är bra nu så är det inte slut än", någon en gång sa till mig, men sanningen är att slutet lika gärna kan vara dåligt.

Tårarna forsade ner för mina kinder och en röd vätska rann på mina armar.

För första gången tänkte jag tanken att hoppa ner på tågrälsen framför ett tåg. Längtan efter ett slut på mitt liv var skrämmande stor.

Jag tog några djupa andetag. "Han må ha varit min första stora kärlek, men nu ska jag glömma honom", sa jag tyst för mig själv.

"Vi hade både bra och dåliga stunder tillsammans, vi skapade många minnen, minnen som jag för alltid kommer att minnas. Men nu är det över, det är slut mellan oss", jag knep ihop med ögonen och bilder av oss två tillsammans flög förbi.

"Jag älskar dig Hans och kommer för alltid att göra, men nu är det dags, hejdå."

Jag visste mycket väl att ingen hörde mig, men jag behövde ändå prata ut, ibland kan det hjälpa att prata med sig själv även om det är ett lite konstigt beteende.

Jag började borsta igenom det blonda håret med fingrarna samtidigt som jag blundade. "Jag ska stå upp för mig själv, jag ska älska mig själv lika mycket som jag älskade Hans. Jag ska börja om på nytt, för jag förtjänar en ny start, det gör alla som utsatts för något de inte vill." Sa jag och slog upp ögonen.
Jag stirrade flickan framför mig rakt in i ögonen. Hennes tidigare tomma blick var nu som bort blåst. Hon såg inte glad ut precis men att tomheten nu inte längre syntes var en liten förbättring.

Flickan kastade rakbladet i en vit soptunna någon meter bakom sig och sedab torkade hon bort tårarna i ansiktet.
Flickan reste på sig och sopade bort lite osynligt smuts från sina ljusblåa jeans. Hon drog upp luvan på sin svarta munkjacka och lämnade rummet.

Två veckor, några dagar och många händelser. En förändrad flicka och en förlorad kille.

------------

DETTA MINA VÄNNER VAR "DIREKT UR HJÄRTAT"

TACK FÖR ATT JUST DU HAR LÄST <3

KÄRLEK TILL ER ALLA♡♡♡