Stannar mellan oss (The fooo fanfiction)

Bara inte du

-OLIVIAS PERSPPEKTIV-

Det dunkade till i ryggen. All energi pumpades genast ur min kropp i en trött suck. Jag satte mig på bänken och väntade på att någon skulle träffa Hampus. Efter något, som verkade som en evighet, av rop och skrik blåste det äntligen i visselpipan som signal att idrottstiden var över. Med långsamma steg tömdes den stora idrottshallen. Jag saktade ner på farten ytterligare för att få slippa så många bitchblickar som möjligt. Mina öron fylldes av ljud och vimmel som sipprade ut genom dörren till flickornas omklädningsrum. Dörren öppnades och leendet som tidigare var på Jessicas läppar ändrades genast till hatiska och äcklade grimaser. Hon skyndade snabbt ut i korridoren med Emma och Felicia strax bakom sig. Med ett djupt andetag stegade jag in. Blickarna for mot mig som vargar efter kött, tystnaden blev total och jag ångrade genast att jag inte gått långsammare. Jag hatar bollekar, jag hatar skolan, jag hatar alla kompisar som jag inte har. Jag hatar mitt liv. Jag skyndade mig in i hörnet där jag mina kläder hängde. Håret sattes upp i en hög tofs mitt på huvudet och med några lätta drag med mascaran lämnade jag omklädningsrummet. Jag hörde rösterna tona upp sig igen, vilket fick mina ben att vilja öka takten. Jag passerade ett gäng killar som satt på bänken bredvid cykelstället. Jag ökade på farten ytterligare, vilket logiskt sätt var omöjligt, när jag såg hur deras blickar noggrant inspekterade min kropp. Jag omfamnade min överkropp med armarna för att hindra vyn, men till ingen nytta

"EN KLAR 9 FAN", brummade en av de med sin mörka björnröst. Viktor tror jag han heter.

"Nja. Riktar mer mot en tvåa", mumlade Filip som jag visste gick i 8 B.

Han fick en knuff i sidan av någon, som i mina ögon var okänd, som avgjorde beslutet

"Minst 8"

Mina tankar fylldes med deras ord, eller snarare Filips. Det är alltid de dåliga kommentarerna som når en tjejs hjärna först. Kanske hade Filip rätt. Måste fan börja träna oftare. Huvudet sänktes så ögonen fick en överblick över min kropp. En smäll på bröstet och sedan en på rumpan, när jag pladask landade på marken, fick hela min kropp att vilja skrika av smärta. Jag såg förvånat upp för att få en klarhet i vad som hänt. Oh holy fuck.. Inte han.. vem som helst, bara inte han..

"Ehm.. förlåt, typ. Ehh.. vill du typ.. hrm.. ha hjälp?", frågade han med motvillig ton. Att höra hans röst på så nära håll var ovant.

"Fan ta dig Oscar" muttrade jag samtidigt som jag borstade av byxorna efter fallet.

"Men vad har jag gjort?!", utbrast han och flaxade uppgivet med händerna. Jag röck till av den plötsliga rörelsen vilket irriterade mig grovt.

"Inget. Det är just det! Du fanns aldrig där! Du stod och såg på som en idiot och sedan lämnade du mig bara! Du har för i helvete inte ens tittat på mig på ett helt jävla år Oscar?!", jag sänkte rösten igen och tog ett steg närmare och ställde mig på tå för att kunna nå upp till hans öra "Du förstörde mitt liv."

Jag klarade inte mer. Om jag inte skulle vända mig om och gå nu, skulle hans fina, uppgivna ögon få mig att börja storgråta. Han fattar inte. Han fattar aldrig.