Stannar mellan oss (The fooo fanfiction)

Flashbacks

Jag såg honom djupt in i ögonen. De såg så sorgsna ut, det var som om hela kvällen spelades upp bakom ögonlocken. Jag kunde inte vika med blicken,jag var som hypnotiserad. Bilderna forsade förbi min hjärna utan stopp.

Det hade varit efter en fest. Oscar hade försvunnit och jag hade gått efter för att hitta honom. Allt hade känts så fel. Som om något skulle hända just den natten. Med oron vilandes i magen, hade jag vinglat upp för trappan som ledde till övervåningen. Jag var full. Riktigt full och allt var bara immigt, men Oscars konturer kunde jag ändå lätt urskilja som framåtlutande bakom en dörr, vinkades. Med arga steg hade jag gått emot honom. Han hade smitit in bakom dörren och jag strax efter. Jag kommer ihåg hur jag precis hade hunnit ta ett djupt andetag för att ge honom en ordentlig utskällning då tolv ögon mötte mina. Inte två grågröna, utan tolv i. Och ingen av dem var tillhörande Oscar. Förvånat vände jag mig om för att lämna rummet, men stoppades där av de gröna, nyktra ögonen jag var ute efter

”Olivia, stanna”, hade han sagt.

Jag var för full för att ha förstånd nog att slapa till honom redan då utan lydde istället bara hans order. Vi var ju ändå bästa vänner och bästa vänner går att lita på varandra. Eller? Nej.

Jag var tvungen att ta ett andetag. Minnena var så starka. Allt gick så fort, Oscar stod som fastfrusen framför mig och skolan tömdes på elever runt om oss. Jag tog ett djupt andetag innan jag återigen sjönk ner i hans ögon. Bilderna var nu klarare.

Jag tror jag fick det till minst sex killar, minus Oscar, som hjälptes åt att få ner mig på golvet. Det kan inte varit särskilt svårt, jag knappt kunde stå upp själv. Den tighta klänningen slets upp och mina meninfslösa och flummigt fnittriga protester tystade de ner med hjälp av en kudde. Oscar hade bara stått vid sidan om,  bitit sig i läppen och sett bort. Mina onyktra ögon hade sökt hans men utan respons.

Resten av hopen killar stod nu helt nakna över mig. Jag tror inte att jag förren då insåg vad som skulle hända. Trots allvaret i händelsen så smög sig fnitter och flummande kommentarer, gång på gång ut ur min mun. En brunett med ruffsigt hår la sig ovanpå mig, helt oförberett hade han trängt sig in i mig med en bestämd och hård takt. Det gjorde så ont, så förfärligt jävla ont. Jag vändes om och en ny trängde sig in bakifrån.

Inte förren allt var över hade Oscar sett   upp.  Jag hade ännu inte slitit blicken från honom en enda sekund. Jag mimade ett hjälplöst HJÄLP men innan jag ens hunnit färdigt hade han snabbt vänt bort huvudet mot väggen igen.

Alla lämnade rummet, bara jag och Oscar var kvar, han hade gått fram till mig där jag låg utmattad, sliten, onykter, naken och halvt förlamad på golvet. Tvekande hade han sträckt fram handen som stöd för att jag lättare skulle kunna ta mig upp.

   Hur fan kunde han tro att han först kunde bidra till att hans egna bästa vän blev våldtagen, fick uppleva två timmars ständig smärta utan att hon ens kunnat göra motstånd på grund av hennes tillstånd, och att det sedan bara var att låtsas som om ingenting hade hänt?! Jag var så chockad, onykter, skadad och arg, så det ända jag kunde göra var att gråta och skrika att han skulle gå. Han hade långsamt dragit tillbaka handen och gav mig den sista medlidande blicken jag därefter inte skulle få på ett år, innan han lämnade rummet och stängde dörren bakom sig.

Jag skakade. Bilderna var så klara, skriken så höga och smärtan så närvarande. Jag spände mina ögon i honom. Hade jag inte vetat bättre hadr jag slagit ner honom redan här och nu. Att han inte insett att vad han gjort för fel, efter ett års betänketid, skadade mig mer än själva händelsen. Att jag efter händelsen blev nedtryckt och konstaterad som hora, var det inget att bry sig om? Att jag nu var mobbad, var det inget han hade tänkt på? Att jag hade hjälpt honom till toppen, och han stannat där. Var det inget han lade märke till?