Dangerous Guys

Kapitel 2 Dangerous Guys

                         
Jag hör mig själv hosta. Jag öppnar ögonen, även fast det är plågsamt. Jag kan inte se nånting, det är alldeles mörkt. Förutom den där lilla springan mellan dörren, där det efterlängtade ljuset kommer in. - Evelina!! Ropar jag hest. Tårarna börjar rinna medans jag sätter mig ned hopplöst på golvet lutandes mot väggen. Jag hör röster utanför men hoppas att dem inte kommer hit. Jag hör ett klick vid dörren, lutar mig mot väggen och låtsas sova. Jag hör hur stegen kommer närmare, att nån nu står vid mig. Blicken bränner i ryggen medans jag försöker att inte skaka. Jag fortsätter blunda och personen står kvar. Han ställer ned något på marken hårt så att det låter  och jag rycker till. Jag hoppas han inte märkte det. Han börjar gå ifrån. - Jag vet att du inte sover. Sen lämnar han och låser efter sig. Jag vänder mig om och kollar vad han lämnade. Mat, och vatten. Vågar jag äta? Det var bara ett äpple och ett halvfullt glas vatten. Jag hör röster prata utanför. Det verkar som Evelina sover. Jag vill bara hem. Till min fosterfamilj, vad vill dem mig ens? Ställer mig upp och försöker öppna dörren. Det går inte, går och tar en tugga av mitt äpple. Det smakar vanligt, det smakar inte dåligt. Så vi får hoppas att dem inte förgiftat det. Vattnet smakar också vanligt. Jag känner ångesten komma tillbaka. Hinner knappt resa mig upp innan jag spyr. Efter det sjunker jag ner på golvet , känner smaken av salt i munnen av tårarna. Blir så utmattad att jag somnar. Jag vaknar av att någon öppnar dörren. Jag kollar med trötta ögon upp på personen. - Ojdå du verkar inte må så bra. Säger personen. - No shit sherlock!!! Nästan skriker jag. - Inte lite attytid! Säger han och flinar. Vänder mig bort och sätter händerna för ansiktet. - Vad vill ni mig och vart är Eve? Säger jag. - Vi ska ha er till några uppdrag och ni två kommer vara fast här så känn dig som hemma. Jag kollade på honom. Jag kunde inte hjälpa det med tårarna rann ner för kinderna ännu en gång. Jag ville ut. Jag ställde mig upp och skulle slå honom. Jag glömmer att jag har ont i foten. Ramlar framlänges och hinner inte ta emot mig. Slår till huvudet i väggen, och det är en smärta jag inte kan beskriva. Det samlas lite blod vid mitt huvud. Är alldeles yr och kan knappt röra mig. Killen lyfter upp mig och går ut från rummet, jag blundar för att känna mindre smärta medans jag hör hur det droppar blod på golvet. Jag ser folks läppar röra sig med kan inte urskilja ord. Jag ser Evelinas ansikte. Vänta?! Evelina? Försöker ta tag i henne men hon är för långt bort. Sen orkar jag inte ha ögonen öppna. När jag öppnar ögonen ligger jag i en säng, framför mig sitter en människa. Han med dem fina ögonen. Men jag blir rädd. För jag kommer inte ihåg hur jag hamna här. Jag får panik, jag börjar andas snabbare. Försökte han döda mig? Ska han slå mig? Börjar skaka och gråta. Han kommer närmare. - Slå mig inte snälla! Nästan skriker jag. - Slå dig? Säger han. Jag pekar på mitt huvud som är omlindat med bandage. - Du föll. Säger han. Jag börjar lugna ner mig men tårarna slutar inte rinna. Jag hostar till och det flyger ut blod. Han börjar gå ifrån. - Förresten jag heter Matt. Jag somnar , och efter det sover jag hur länge som helst. Jag vaknar, och ingen är i rummet. Jag kollar mig omkring. Det finns en toa, perfekt! Reser mig upp sakta och smiter in på toan, har inte alls ont i huvudet eller foten längre. Ställer mig framför spegeln och tar bort bandaget. Bandaget är ganska rent så någon måste bytt det nyligen. Undrar vem. Ser att det finns en dusch, ännu mer perfekt! Ställer mig i duschen och duschar av blodet och all smuts. - Lea! Hör jag någon ropa. - Ja? Ropar jag tillbaka. Den säger att det finns nya kläder på sängen. Efter jag har duschat går jag ut och sätter på mig jeansen och den svarta tröjan någon lämnade där.
-Lea kom ner! Hör jag någon ropa nerifrån. Trycker ned handtaget försiktigt och går osäkert ner för trappan. Ser Eve, och springer fram och kramar henne. Sen kollar jag på dem bakom mig, hela gänget sitter där.
- Uhm asså kan vi avbryta pusstunden? Säger någon. Vänder mig om och kollar på dem. - Vi ville presentera oss.
Matt, Ryan, Jake, Ethan,Taylor och Mike. Jag kollar på dem. - Och när får vi komma härifrån? Säger Evelina. - Det beror på. Säger nån jag tror var Ryan. - Okej nu låtsas vi iallafall som ni inte är våra kidnappare och vi är vänner. När är det mat? Frågar jag.
- Om 20 minuter. Säger Ethan.
- Finns det tv på rummet? Frågar Eve.
- Japp! Säger Jake. Eve springer upp på rummet. Och vad ska jag göra? Hmm ingen aning! - Finns det nåt roligt att göra här? Suckar jag. - Du kan hjälpa till att laga mat. Säger Taylor.
- Men neej! Säger jag. En sekund senare har Taylor dragit in mig i köket.
Det var faktiskt ganska roligt förutom att Taylor skvätte vatten på mig. - Eve det är mat! Inget svar, äsch hon kommer säkert om några minuter. Vi satte oss vid bordet och väntade. - Eve!! Kom då. Inget svar. - Jag borde kolla till henne. Jag går upp för trappan och öppnar dörren. - Eve!!!! Evelina ligger på badrumsgolvet med en liten pöl blod omkring sig och det rinner tårar ner för hennes kinder. - Omg vad har hänt?! Säger jag, eller snarare jag skriker. Killarna kommer upp för trappan. - Det är bäst att jag tar hand om detta. Säger jag. Killarna lämnar . Jag hjälper Eve upp i sängen, såren på armarna blöder fortfarande så jag hämtar papper. - Eve vad har hänt? Svara mig! - H-han.. han.. han är.. - Vad?! Frågar jag. - DÖD!! Skriker Evelina. - Girl jag ska köpa choklad o ben & Jerry o så ska vi titta på Netflix okej? Det blir alltid bättre då! Säger jag och kramar Eve. Sen går jag ner. Alla kollar på mig. - Varför var hon tvungen att ha blod i vårt badrum? Hade hon inget bättre för sig? Säger Ryan. Jag blir så jäkla arg så det rent utsagt ryker ur mina öron. - Du din!! Säger jag medans jag klampar upp mot Ryan. - Hennes bror är död och du klagar på nån röd vätska som man kan torka bort?! Men hennes bror kan man inte torka bort! Och inte minnena heller så håll KÄFTEN!!! Jag ger Ryan en käftsmäll så hårt jag kan och ser till att riva lite extra med mina akrylnaglar. - Ser man på! Två flugor i en smäll! Säger jag och kollar på mina naglar. Jag börjar gå mot ytterdörren. - Och vart ska du? Säger Ethan. - Jag ska gå och handla!! Säger jag surt. - Om du ska gå och handla måste jag följa med. Säger Ethan. Kollar på honom surt och rycker upp dörren. Äntligen frisk luft. Kollar på Ethan. - Och vart är affären?
- Vi får åka i min bil! Flinar Ethan.
- Men seriöööst.. Okej men bara för Evelinas skull! Säger jag surt.
Sätter mig i hans bil och spänner fast säkerhetsbältet. Det visar sig att det är en timme till affären. Jag fryser skit mycket i min t-shirt och lite för små jeans. - Vill du ha min jacka? Säger Ethan. - Uhm okej tack. Säger jag lite blygt. Han var iallafall snäll tänker jag när jag sätter på mig jackan. Vi handlar det vi ska sen så åker vi tillbaka till huset. Jag springer genast upp till Eve. Hon sitter på sängen, jag visar vad vi köpt . Hon tar emot det och säger att jag ska gå. Jag går motvilligt därifrån. Vi andra äter mat, även fast det är stelt utan Evelina. Efter maten går jag upp och kollar till Eve. Men hon är inte där. Jag letar överallt men kan inte hitta henne. Min största rädsla blir sann. Fönstret är öppet. Hon är borta. Hon har rymt. Hon har nog kommit långt vid det här laget. Jag har ingen längre.