En Svensk Jävla Cliché

2

"When your heart is in love, you're floating weightless. But when you lose that love, you'll have to re-enter the atmosfear. And it can get pretty rough"

Jag har aldrig gillat att prata om mina känslor. Det har alltid varit så självklart att jag ska hålla dem inne. Jag gillar inte att besvära folk. Jag bär på mycket, men jag vill inte att andra ska veta om det. Då förs min börda över på dem och folk blir oroliga. Oroliga och ängsliga folk är de värsta som finns. Då för dem över sin orolighet från mig kombinerat med sina egna problem till andra, och då blir det som att hela världen kretsar runt mig.

Just nu kändes det som att världen kretsade runt honom men även runt mig. Det var som att när hans ögon mötte mina, att vi befann oss i tomrum, i tystnad, i vacuum. Det var som att vi visste just där och då att vi skulle förändra varandras liv. Hans blåa ögon mötte mina mörkbruna. Det kändes i hela kroppen. Som en sorts spänning. Spänningen mellan oss var som ett spännband, som han släppte och snärtade tillbaka oss till verkligheten.

"Vem är han?" Frågar jag, chockad från vad som precis hände

"Han är den nya killen. Jonatan tror jag att han heter. Han blev omplacerad från sin fosterfamilj, för han låg tydligen med sin fostersyster." Svarar Nellie, en av tjejerna

"Fan vad sjukt! Seriöst?!" Utbrister Tilde så pass högt att flera i matsalen vänder sig om och tittar underligt på min nu uppspelta bästa vän

"Men skrik lite högre nästa gång Tilde.." muttrar en av de andra tjejerna

Tilde blir generad och kollar ner på sina händer.

"Ja, alltså vad jag har hört från Lucas så har han blivit avstängd från flera skolor pågrund av att han sålt droger och varit med i bråk där han tydligen ska ha knivat en person." säger Nellie

"Det kan ju bara vara rykten." Säger jag medans jag söker efter honom i den tätbefolkade matsalen

Som en spotlight ser jag honom, komma gående med en huva över huvudet som döljer hans uppenbara tatueringar. Han har hörlurar i sina öron, medans han går med en grupp killar som verkligen inte ser ut att passa ihop med honom. Hans mörka stil går inte ihop med de andra killarnas märkeskläder. Han sticker ut från mängden.

Han möter min blick, och jag känner hur mitt hjärta åker upp i halsen. Det går som en eld igenom min kropp, och jag känner hur mitt ansikte blossar upp. Jag kan inte låta bli att fortsätta titta honom i ögonen. Det är som att våra ögon är magneter, som automatiskt dras till varandra. Det är som att jag hör hemma i hans ögon. Jag kan inte slita ögonen från honom även fast jag skulle vilja. Jag studerar hans ansikte, som ser hårt men även lite mjukt ut. Det är som att han bär en mask, och under den väntar något oskyldigt och besvärat.

Han passerar mig, utan att bryta ögonkontakten. Men när han gått förbi, så stirrar han ner i golvet.

"Vad fan var det där?" säger Nellie, som tydligen snappat upp vad som precis hände

Jag tittade på alla runt bordet som tittade frågande på mig. Det kändes som att hela världen kretsade runt mig nu. Och jag gillade det inte. Kanske var det för att jag skämdes? Att jag inte ville visa mig svag? Oavsett var det var, så tänkte inte jag visa det för mina vänner. Det är min ensak.

"Ingenting" svarade jag, och mitt sällskap återgick till sina vanliga sociala, högljudda faser.