En Svensk Jävla Cliché

3

Vattnet droppar, droppe för droppe ner i det nu kalla vattnet. Det som en gång varit skum har ersatts med smuts från min kropp. Jag har legat i badet i 3 timmar nu. Jag borde kliva upp, men jag klarar verkligen inte av det. Att andas är ansträngande just nu och jag vill bara försvinna under ytan. Mina inre demoner försöker dränka mig. Dom skriker, försöker dra mig under vattnet, för att få mig försvinna för alltid. Men det är något som håller mig på ytan. En tanke. Men jag kan inte sätta fingret på vad. Men det är som att i myllret av demoner så finns det en ängel, som lyser upp inom mig. Vad det är har jag ingen aning om, men jag har en känsla att jag kommer få reda på det snart.

Det bankar på badrumsdörren och jag rycks återigen från mina tankar tillbaka till verkligheten.

"Nat, lever du?" Hör jag min mamma ropa från andra sidan dörren

"Ja, jag kommer ut strax." Mumlar jag till svar, och drar ut ploppen ur badkaret

"Bra, maten är klar iallafall. Andreas och Johan åkte nyss och jag åker om 10 minuter." Säger hon och jag hör att hennes fotsteg tynar bort

Jag virar ett badlakan runt min avkylda kropp och stirrar på min tomma blick i spegeln. Mitt bruna hår ligger stripigt mot min hud och mina nästan svarta ögon stirrar blankt tillbaka på mig. Jag försöker att inte försvinna in i mina tankar, men det är oundvikligt. Det är som att jag försvinner från jorden i flera år när jag tänker. Upp i rymden och kretsar runt någon planets omloppsbana. Det är som att oändligheten finns i mina tankar. Dem tar aldrig slut.

Jag går till mitt rum, drar på mig en huvtröja och ett par Adidasbyxor. Mitt hår ligger fortfarande mot min hud när jag går in i köket för att prata med mamma, men när jag inser att hon redan åkt så går jag och värmer på maten som stått framme ett tag.
Jag sätter mig vid bordet och tar upp telefonen. Egentligen skulle jag vilja kasta telefonen i väggen, varför inte liksom? Mitt liv är inte en telefon, så jag ser inte problemet med att den skulle gå sönder. Jag håller emot min starka impulskänsla och scrollar igenom mitt notisflöde. 2 snaps, kul liv. Jag går snabbt in och svarar på dem och går sedan in på Instagram.

Jag suckar uppgivet medans mitt flöde uppdateras, och jag ser att jag fått en ny följare.

'@jonatankileqvist började följa dig'

Jag spärrar upp ögonen, inte kan de va..? Va..? Varför..? Jag trycker in på hans profil, och mycket riktigt är det dem blåa ögonen som börjat följa mig. Jag scrollar igenom hans bildflöde, bild för bild. Han har 3 bilder så det tar inte så lång tid att ta sig till botten av flödet. Alla bilder är svarta, utom en där han står med en cigarett i mungipan och räcker finger.

Cool kille.

Jag följer honom tillbaka, och går igenom mitt flöde. Jag har aldrig haft ett speciellt 'feed' som man tydligen måste ha för att få decent med följare och likes. Jag bryr mig helt enkelt inte, när många andra verkar lägga ner sin själ i att visa allmänheten om hur bra de har det. Vissa bilder tar mig tillbaka till tider där allt var bättre, när jag var lyckligare. Vad var det som var bättre just då? Det vet man inte förens man förlorar det.

Jag äter klart och sätter mig framför tv:n en stund. Är det såhär mitt liv ska vara? Sova, kliva upp, äta, gå på skolan, äta, gå hem, äta, titta på tv, sova. Är det såhär mitt liv kommer vara så skulle jag hellre dö än att göra det här på repeat. Det är inte att leva, det är att överleva.