Ni vet känslan när man sätter i halsen?
Man drar in ett djupt andetag och det kommer inte in någon luft.
Och desperat fortsätter man dra in luft tills det som sitter i halsen lossnar.
Men den här gången lossnade det inte.
Den här gången fortsatte jag att desperat kippa efter luft, och jag fick in lite luft i varje andetag, men inte tillräckligt, och det började svarta i kanten av mitt synfält.
Mamma stod böjd över mig.
Ge inte upp
Kämpa
Kom igen
Du klarar detta
Lämna mig inte
Hon grät.
Jag grät, tror jag.
Luft
Jag fick ingen luft, och jag fortsatte att desperat kippa efter luft, lungorna brände som eld.
Allt var suddigt.
Alla runt omkring mig pratade, men jag hörde inte ett ord av vad de sa.
Det fanns inget att fokusera på.
Vad händer ens?
Jag orkar inte längre, jag ska bara blunda lite...
Allt som var runtomkring mig svartnade.
Och smärtan var borta.
Och jag ville gråta, men jag kunde inte för nu var jag död.
Och jag kommer aldrig att få en andra chans.
Och jag ligger där, fast i mörkret och känner hur mitt hjärta slutar slå, och vagt uppfattar mammas genomträngande skrik.
Och sedan är allt borta.
------------------------------------
Bidrag till Elviras täävling!!!
Varning: Om du inte har läst livet som döende, scrolla inte ner
Jag tänker mig att detta är Tyras dödsscen ur hennes perspektiv.
Förlåt aaaaaah
