Vissa killar

Kapitel 2

Dörren smäller igen bakom dem så det ekar genom toalettbåsen. Jag står i mitten av rummet, och undrar vad som håller mig uppe för jag kan inte känna mina fötter... eller mina händer. Jag lyfter upp dem bara för att vara säker på att jag fortfarande har händer, och framför mina ögon, ser jag hur dem skakar. Men jag känner inte det heller. Allt jag känner är trycket i mitt bröst, som att någon tryckte mitt huvud under vatten och jag försökte andas. Min mun blir torr, men jag kan inte svälja. Trycket bara växer, och bygger och slår ned väggar så att jag inte kan ta mig upp. Jag lägger mina händer mot bröstet och gnuggar, men det hjälper inte. Herregud, det hjälper inte. Mitt hjärta gör plötsligt en överhalning och börjar slå för fort. Jag faller mot det kalla toalettgolvet, kippar efter andetag, men jag får inget. Jag kan inte hitta något. Det finns ingen luft kvar att andas.

Några minuter passerar, men de känns som år. Jag sökte mig efter min telefon – min mammas telefon mer exakt eftersom hon fick mig att byta med henne – och ringer henne.

"Grace, vad är det?"

"Kan inte andas, mamma. Gör ont." Jag trycker ut orden och kippar efter luft.

"Okej, gumman, jag vill att du tar ett andetag och håller det. Ett, två, tre, och släpp ut det." Jag följer hennes instruktioner, överraskande hade jag luft i mina lungor för att hålla i tre sekunder. Nästa andetag var enklare.

"Fortsätt så. Djupa andetag, håll det, och släpp ut det." Det tar mig några försök, men tillslut kan jag äntligen andas utan några barriärer.

"Åh, Gud."

"Bättre?"

"Ja. Det gör inte ont nu."

"Vill du att jag ska skjutsa hem dig?"

Åh, hem. Där det inte finns några klasskamrater som skrattar åt mig, och viskar bakom deras händer. Där det inte finns några före detta vänner som kallar mig bitch och lögnare. Där jag kan krypa ihop, slänga ett täcke över mitt huvud, och låtsas som att ingenting har hänt. Ja, ta mig hem. Ta mig hem nu, så snabbt du kan.

Jag vill säga det. Men när jag tittar in i spegeln över raden med handfat är det något som får mig att säga, "Nej. Jag måste stanna."

"Grace-"

"Mamma, jag måste stanna."

Jag hör en hög suck. "Åh, gumman. Du behöver inte alltid vara modig."

Modig.

Det ordet hängde kvar i luften ett tag, men försvinner sedan, nästan som det inte var någon idé för att beskriva mig så. Jag är inte modig. Jag är rädd. Jag är så jävla rädd så att jag inte ens kan se klart, och jag kan inte se klart på grund av att jag inte vågar se långt. Jag är ett vrak. Allt jag gör är att försöka hålla i det jag har kvar. Är bara inte säker på vad det är. När jag inte säger någonting, skrattar hon högt. "Nå, du har på dig din pappas favorit klädsel, så låtsas bara som att det är en superhjältes dräkt." Det fick mig att skratta. Jag kollar ner på mina favorit boots – svart läder, täckt med metall dubbar. Mina röv-sparkar boots. Enda sen pappa gifte sig med Kristie, lät mamma mig komma undan med allt som irriterar honom, och wow vad han hatar hur jag klär mig.

"Grace, om du känner trycket i bröstet igen, ta ett djupt andetag, håll det, och räkna. Med tanke på att räknandet hjälper ditt sinne att inte gå till panik."

"Ja. Okej." Men jag är inte alls övertygad. "Jag har missat det mesta av första lektionen."

"Skippa den. Oroa dig inte över att hamna i problem. Vart är du nu?"