Vissa killar

Kapitel 1

Ingen måndag i historien har någonsin varit sämre än den här. Jag är typ av en expert på att ha sämst dagar. Det har varit trettiotvå stycken av dem sedan festen i skogen, som startade kampen jag kämpar med varje dag. Jag klev på bussen till skolan, bärandes på min rustning och låtsas som att ingenting är fel, att ingenting hände, att ingenting förändrades när det är ganska tydligt att ingenting kommer någonsin bli detsamma igen. Alyssa Martin, en tjej jag känt sen ettan, flinar och sträcker ut benen över det tomma sättet bredvid hennes.

Jag närmade mig långsamt och hoppades på att ingen såg mina knän slås ihop. För ett par veckor sedan under ett personalmöte till skoltidningen som vi har ihop lovade Alyssa sitt stöd, och idag är jag som damm.

"Hitta dig ett säte!" skriker busschauffören Mrs. Gannon. Jag möter Alyssas ögon, och bad henne i tystnad för sympati – till och med lite medlidande. Hon höjer sitt mittenfinger. Det är ett tecken av lojalitet till någon som inte förtjänar det, en utmaning för att se hur långt jag går. Min pappa säger till mig att stå upp mot alla Zacs försvarare, men det är hela bussen – hela skolan – mot mig.

Jag sväljer hårt och bussen rullar framåt. Jag försöker ta ett säte bak men jag tappar balansen och landar i det sätet Alyssa blockerar med benen. Hon släpper ifrån sig ett tjut av smärta.

"Bitch." Hon ler hånfullt. "Du bröt nästan mitt ben." Jag är på väg att be om ursäkt när jag inser att personerna runtom oss stirrar med stora ögon och håller händerna över deras mun. När mina ögon möter deras, vänder dem bort, men ingen gör någonting.

Det här är konstigt.

Alyssa lutar sig tillbaka mot fönstret och stoppar in hörlurarna i hennes öron och ignorerar mig för resten av den beståndande åkturen.

Resten av resan passerar utan några incidenter – förutom två tjejer som viskar över en video som spelas på telefonen dem båda håller ett grepp om i deras händer. En av dem mumlar "Sexhundraarton träffar" och slänger en smutsig blick mot mig. Jag vet exakt vad hon menar men jag vill inte tänka på det. Jag tittar bort. Så fort bussen stannar är jag av den. På väg till mitt skåp ignorerar dem flesta mig, även om några fortfarande tror att de har kommit på en smart förolämpning. En armbåge eller den tillfälligt förlängda foten behöver jag fortfarande ducka ifrån, men det är verkligen inte så illa. Jag kan hantera det. Jag kan klara det här. Jag kan ta mig genom skolan om jag inte ser-

"Woof! Woof!"

Mina fötter tvärstannar på golvet och andan sätter sig i mina lungor. Och jag vet, utan att vända mig om, vem det är som skällde på mig. Jag tvingar mig själv att fortsätta gå istället för att springa hem, springa till nästa stad. Jag ville vända mig om och titta på honom, titta honom rakt in i ögonen, och vända mitt ansikte till något som visar förakt istället för skräck, som oftast vinner så fort jag hör hans namn, så att han ser – så att han vet – att han inte slagit mig. Men det händer inte. En fot dyker upp från ingenstans, och jag hinner inte ducka undan i tid. Jag faller till mina händer och knän, och två till igenkända ansikten kliver ut från gänget och skrattar ner mot mig.

"Hörde att du gillade det på knäna." skriker Kyle Moran, och alla skrattar. Åtminstone Matt Roberts hjälper mig upp, men när Kyle smäller till hans huvud, backar han undan innan jag hinner tacka honom. De är två av hans bästa kompisar. Kväljningar kokar inom mig, och jag kravlar mig tillbaka upp på mina fötter. Jag tar upp min ryggsäck, ber om att skolans dyra digitalkamera som är nedtryckt i den inte är förstörd, försvinner in till tjejernas toalett, och låser in mig själv i ett bås.

När mina händer är stadiga, ögonen torra, och när magen inte längre hotar med att kasta upp frukosten, öppnar jag båset.

Miranda och Lindsay, mina två bästa vänner, står framför spegeln. Ändra det till före detta bästa vänner. Vi stirrar på varandra genom spegeln. Lindsay lutade sig mot ett handfat men sa inte någonting. Miranda drog sin ena hand genom hennes släta blonda hår, låtsas om att jag inte är där, och pratar med Lindsay. "Så jag bestämde mig för att ha en fest och tänkte bjuda Zac och resten av lacrosse laget. Det kommer bli episkt."

Nej. Inte han. Blodet frös sig i mina ådror. "Miranda. Snälla. Låt bli." Mirandas hand frös till på hennes hår. "Låt bli, snälla?" Hon skakar hennes huvud i avsky. "Du vet, han kan bli kickad från lacrosse laget på grund av dig."

"Bra!" skrek jag, plötsligt helt rasande. Miranda vände sig om för att möta mig, håret blev suddigt som en fläkts blad. Vid handfatet hade Lindsays käke släppt mot golvet.

"Men gud! Jag kan inte tro dig! Gjorde du allt det här, sa allt det här bara för att ge igen på mig?"

Min käke släppte. "Va? Självklart inte. Jag-"

"Du vet att jag gillar honom. Om du inte ville att jag skulle gå ut med honom, behövde du bara säga det-"

"Miranda, det här är inte om dig. Tro mig, Zac är-"

"Herregud, lyssna på dig själv. Han gör slut med dig, och du föll isär, och sen-"

"Det är inte vad som hände. Jag gjorde slut med honom! Jag var upprörd den natten på grund av Kristie, och det vet du." Hon snurrade runt, hennes armar flög högt.

"Kristie! Seriöst? Du spelade på honom. Du ville att alla skulle tycka synd om dig, så du vände på tårarna och fick Zac att-"

"Jag? Är du galen? Han-"

"Åh, börja inte ens." Miranda höll upp handen. "Jag vet exakt vad som hände. Jag var där. Jag vet vad du sa. Jag anade att du ljög, och nu finns det inget tvivel om det." Lindsay nickade och slängde upp väskan över axeln, och dem gick till dörren. Vid dörren ger Miranda ifrån sig en sista mening. "Du ljuger slyna, och jag ska se till att hela skolan vet om det."

***

Så, här är första kapitlet av min bok Vissa killar, vad tycker ni? Verkar den spännande? Första kapitlet kanske var lite segt, men det kommer hända en massa grejer snart, ni kommer får se! Kommentera vad ni tycker! Och glöm inte att sprida boken till vänner och familj!!
Puss & kram skumbanan.
<3 VK <3