söndag 1 oktober
den senaste tiden har jag känt mig riktigt jävla värdelös. ett Hopplöst fall om man skulle fråga Bruno i Pojken i randig pyjamas. fast det gör man inte, för den boken är fett sorglig.
aja. nu ska vi iallafall prata om mitt liv.
jag var ute för första gången på typ 4 dagar idag. köpte godis med min mamma och bror. vi hade ett normalt lördagsmys tillsammans framför Simpsons. jag försökte intala mig att det inte spelar någon roll hur mycket jag äter. ibland försöker jag faktiskt "bli frisk" från det här ätstörningshelvetet. som ikväll. men ångesten kommer fortfarande efteråt, värre än någonsin förr.
jag sa till min familj att jag skulle gå och duscha när det började bli dags att stänga av tvn och gå och lägga sig. jag ställde mig direkt på vågen i badrummet. den visade högre siffror än någonsin förr. ÅNGEST. ångest ångest ångest. en ny högsta vikt. jag gråter inte speciellt ofta längre, men jag var väldigt nära att riktigt bryta ihop. men jag drog bara av mig mina kläder och satte på duschvattnet på så kallt det kan bli.
tänk hur mycket man kan plåga sig själv bara för att få sin kropp att bränna några kalorier.
förlåt för ett dåligt och osammanhängande kapitel, men det är såhär mina tankar går just nu.
YOU ARE READING
jag tror att jag håller på att tappa greppet
Randomtw - ätstörning och allmän nedstämdhet jag hittade den här "gamla" boken bland mina opublicerade grejer. hoppas att någon kan tycka att den är underhållande. jag kanske börjar uppdatera med nya inlägg också lite då å då om jag får lust. och namnet p...
