Att ta sig ur en Skrivtorka

Madcapt - Egen erfarenhet

Hej människor, Madcapt här. Med min berättelse Drakens Dotter (Dragons Daughter på engelska) har jag upplevt allt från fantastiskt flyt till blytungt stillastående. Det här är ett kapitel om de svåra delarna av min skrivprocess.

Berättelsen är inte avslutad, jag har publicerat 55 kapitel i skrivandets stund och tror den kommer hålla på minst 30 till. Den är uppdelad i tre delar med ungefär 25 kapitel var som alla markerar en särskild vänd- eller brytpunkt i berättelsen. (Ja det är nödvändigt för er att veta verkets struktur om ni ska förstå resten av den här texten^^). Jag har skrivit på den här berättelsen i flera år nu och den är med råge den berättelse jag lagt mest tid på. När jag säger att jag skrivit på den i flera år så inkluderar det en hel del pauser och avbrott, som ni snart kommer märka.

Om jag ska börja någonstans så är det väl när allt började sakta in för första gången. Det var inte lika självklart att jag hade ett kapitel redo att publicera efter ett annat, och när jag väl skrev blev allt lite mer frampressat än det varit tidigare. Det här kunde släppa efter en vecka och så flöt det på tills nästa sega period kom. Såhär pågick det mellan kapitel 10 till 19 ungefär och jag tror väl att mina läsare blev lite frustrerade emellanåt. Ibland kom det ett nytt kapitel varje vecka, ibland tog det två. Jag va okej med det, tyckte inte det var ett jätteproblem. Har alltid haft inställningen att jag skriver för att jag vill och inte för att jag måste, så när det gick trögt ja då fick det gå lite trögt helt enkelt.

Men sen fick skrivandet nedprioriteras. Det var mycket som hände i livet under en period och de där skrivtillfällena som alltid bara "dök upp" fick jag klämma in i schemat på egen hand istället, om det nu gick. I samband med lite sviktande motivation gjorde det att jag publicerade två kapitel i månaden, om ens det? You tell me, jag hade ingen koll. Vet bara att det var en lättnad att få dem där kapitlen publicerade efter allt slit det numera tog. Det värsta hade inte kommit än dock...

"Guu va fel det blev. Ushushush nej det här funkade ju inte. Vad ska jag göra nuu då??" Ungefär så lät det i min hjärna när jag tittade på mina kapitel, tittade på vart jag ville komma, tillbaka på mina kapitel och insåg att näe det här håller ju inte. Gör om, gör rätt, tänkte jag och så fick det bli. Mitt i berättelsen, mitt i ett skede där huvudpersonen "ramlar in i" (hehe) en spännande karaktär så fick jag backa och svänga åt rätt håll. Det lilla proplemet var ju att jag redan publicerat några kapitel som hörde till biten jag ville ändra. Vet inte hur, eller hur många av mina läsare som blev förvirrade på en farligt hög nivå, men det gick tillslut! Saker och ting flöt på efter det. Jag fick med en scen jag verkligen tycker om (gränderna och flykten därifrån) och berättelsen tog sig framåt lite på egna ben igen. Jag publicerade fortfarande bara 2 kapitel i månaden, mer eller mindre, men skrivandet kändes bra. Nu väntade "bara" den värsta perioden av skrivtorka jag någonsin varit med om.

I oktober 2016 så kom en stor omvändning för mig och mitt liv när jag begav mig ut på ett äventyr som skulle vara flera månader. Inför det här kom jag väl fram till att nej, nu blir det nog inget skrivande på ett tag. Eller så blir det massor. Vi får se. Grejen var att med alla förberedelser, och den hektiska tiden med studenten etc som varade innan äventyret, så hade jag inte skrivit på vad som kändes som år och dagar. Ganska fruktansvärt. Jag började bli rädd att jag inte skulle skriva mer, fast visste ändå att den risken var ganska liten.

Vad var då problemet? Jo jag hade ett mål, jag visste vart jag ville komma med berättelsen, faktum är att den framtida scenen och idéen om den jag hade klarlagt för mig var det som fick mig att börja skriva från första början. Men mellan mitt skrivande och den scenen fanns en lång slingrig väg av oformulerade svar och händelser, som på något sätt skulle leda mig dit jag ville komma. För att lyckas leda min berättelse längs den då totalt osynliga vägen berättade jag för mina läsare att jag börjat skriva baklänges. Yup, baklänges. Som när man löser en sån där labyrint på papper genom att börja från målet och dra strecket till start. Undrar än idag hur ögonbrynen måste farit upp i taket på dom som försökte förstå vad jag höll på med. Först ändrar hon om i en massa kapitel och nu skriver hon baklänges? Som strösslet på det skulle jag alltså åka iväg flera månader. Det bådade inte gott med andra ord.

Resan visade sig vara min lösning. Jag hade nog inte förstått hur illa jag satt fast förns jag försökte skriva lite på berättelsen igen. Varje ord i varenda mening hade varit kämpigt att få fram. Så ska det ju inte vara! Inte hela tiden iallafall. Som av en händelse, antar att det var ödet, så stötte jag på ett citat och råd från någon känd gammal författare. Denna människa föreslog att jag skulle stryka delen av berättelsen som jag tänkt mig den, för att istället jobba med något nytt och på så sätt komma framåt igen. Aldrig i livet, var min första tanke.
...eller? var min andra.

Tror jag kommer skriva mer om den här sorterns skräckinjagande och tillsynes vedervärdiga lösning i den här boken, för den funkade för mig och kommer säkert hjälpa någon annan. Jag strök alltså mina antaganden, jag skrev utan att försöka hitta den där osynliga och menade vägen framåt. Om du är filosofisk av dig så passar väl beskrivningen att "jag lät berättelsen visa sin egen väg".

Skojar inte när jag säger att det var ett helvete att behöva stryka min kära scen, mitt mål, min berättelses hjärta. Men glädjen och lyckan över att känna ruset av ord från huvud till papper igen, nu 1000 gånger snabbare än när jag satt fast... det. Det var underbart.

Det som hjälpte mig, när jag satt fast som värst, var alltså ett citat från en annan människa som ägnar sig åt att skriva. I den här boken är min förhoppning att hjälpa er, och att vi hjälper varandra att komma framåt igen:)

Har ni fastnat någon gång i era berättelser? Sitter ni kanske fast med något just i detta nu? Skriv i kommentarerna!