Vid den Vita Ekens Rötter

Draco

Jag vaknade upp igen efter att nickat till. Förvirrat blinkar jag med ögonen innan jag kom på vad som hade fått mig att vakna. En vacker piano melodi som svävande letade sig in i mitt rum genom den halvslutna dörren. Jag snubblar upp på fötter innan jag tassade på tå ut genom korridoren igen. Vem spelade piano i matrummet? Vid dörröppningen stannade jag tvekande innan jag vågade kika in för att se på personen. Någon sitter vid pianot med ryggen mot mig. Det enda jag kan se är en svart läderrock, svarta coola stövlar och svarta byxor. Nyfiket närmade jag mig så tyst som möjligt men fortfarande vaksam. Bredaxlad och muskulös men inte den biffiga typen. Jag hajade till då jag ser håret på honom. Jag kände igen den frisyren och färgerna. Svart rufsigt hår med lila slingor och toppar. Jag hasade mig fram lite till innan han stannade sitt spelade och det blev tyst. Sakta vrider han huvudet så att jag ser huggtanden som dinglade i hans öra.

- Det är du... du var på balen! Viskade jag så lågt att jag inte visste om han hörde mig. Men han knycker lite på nacken och jag kan se att hans öra åker upp lite som m han ler åt min mening.

- Du... Draco... eller... har jag fel? Viskade jag igen och backade lite ett steg medan jag pressade ena handen mot hjärtat som dunkade hårt av väntan på svaret. Men killen sade fortfarande ingenting. Jag hade fel trots allt, snopen så hänger jag med huvudet och funderade på om jag skulle gå tillbaka till rummet igen.

- Det är sant. Jag ser upp då killen reser på sig och vänder sig mot mig för att komma fram så att jag kan imponeras av hans längd. Sedan stirrade jag på hans ansikte. På dem vackra lila ögonen som glittrade nästan som om dem vore ädelstenar. Munnen har en vacker krökning och ena näsan är lite bulig av gammal skada från knäckt näsa. Men högra sidan av hans ansikte med ögonbrynet vanställdes av ett hemskt ärr som förstörde hans gudomliga kantiga ansikte med dem välmarkerade kindbenen och käklinjer. Jag följde den vackra kragen på den långa läderrocken och ser att han har svarta handskar på sig. Han kommer smygande närmre på ett rovdjursätt.

- V-varför är jag här? Frågade jag och han skrattade lågt som fick mina ben att darra.

- Jag ber om ursäkt prinsessan. Jag vill bara lära känna dig mer. Nu är han så nära att jag kunde känna lukten av rök från honom. Men under röklukten ligger någonting sötaktigt som från en blomma men jag kan inte minnas vilken. Han sträcker ut en hand och tar en slinga av mitt hår.

- Lära... känna... mig? Viskade jag och han skrattade lågt igen innan han släpper mitt hår för att studera mitt ansikte. Som en kund betraktar en liten hund den ska köpa. Eller en drake mot ett får... vänta drake?!

- Draken som tog mig hit... den har samma ögon och ärr. Mumlade jag och han flinade ännu mera så att jag kan se att hans tänder är vassare än en normal människa. Jag känner hur kroppen blir kall då hjärnan arbetade fram resultatet.

- Du är draken. Mumlade jag och han nickade sakta.

- Det har du rätt i min kära vän. Låt oss diskutera saken över middag ska vi? Han skrattade och visade mig till bordet där jag darrigt sätter mig ner. Jag kunde inget hellre än att lyda hans ord. Jag sitter i en skarp situation. Han sätter sig på andra sidan och stödjer hakan över knäppta fingrar.

- Såså jag ska inte göra dig illa. Maten är väldigt god. Om det är något jag kan är det laga mat!

- Förutom kidnappa alvprinsessor. Gör du det ofta? Frågade jag surt och tog upp kniv och gaffel. Han skrattade ett rasslande skratt och ögonen glittrade på honom. Jag lade märke att under vänstra örat finns det något som ser ut som lila fjäll.

- Nej, nej, nej! Ända sedan balen har jag inte kunnat sluta tänka på dig. Plus att det blir ensamt utan någon annan här.

- Vad händer med Derek då? Snapp. Det var som om något spratt till i honom vid Dereks namn och genast försvann all humor i honom och förvandlade honom till en iskall staty med mord i repilblicken. Tyst så äter jag av det kalla köttet för att inte säga något mera.

- Säg mig prinsessan... gillar du musik? Jag ser upp igen och nu var han glad och slapp igen. Ögonen glittrade även om pupillerna är ihopdragna som drakögon.

Derek

FAN, FAN, FAN, FAN, FAN! Skriker jag så högt atthästarna trampade nervöst. Jag ser upp på bergen för att försöka minnas vilkenväg draken hade flugit. Något av bergen är det! Den hade kommit från ingenstansoch svept med sig Lydia. Hon hade skrikigt och räckt ut en hand mot mig. Jagminns dem stora ögonen som speglade fruktansvärd rädsla. Vad hade jag gjort?Bara suttit där på min häst och stirrat på den lila draken som flög iväg medhenne. Ena sekunden hade den vridit huvudet och verkat stirra på mig med ondaögat innan den försvann bland bergen. nuskulle jag leta efter ingången. Men det kommer jag aldrig lyckas med! Efter enhalv dag har jag bara kommit in i passet där dem börjar. Elias hade fåttskriande flugit i förväg för att spana innan han skulle komma tillbaka. Så jagfår sitta är vid en lägereld och bara morra för mig själv. Det enda jag kantänka på är om hon är oskadd. Om hon på något sätt hade skadats så kommer jagaldrig att förlåta mig själv.