Vid den Vita Ekens Rötter

Guden över minnet och förr i tiden

- Båda bröderna griper tag om mina armar och rycker bak mig för att jag inte ska ramla ner i det svarta hålet som uppenbarade sig. En stentrappa leder ner till det fuktiga mörkret. Lukten av mögel och instängt pustade ut på mig. det är iskallt och hela hålet strålade ut ondska och kyla. Jag drar ett djupt andetag innan jag nickade åt Derek och Draco. Draco ställer sig före mig medan Derek intar positionen att skydda min rygg. Sedan går v i ner. Lämnade jordlivet. Då vi hade klivit ner några steg så slöt sig porten ovanför oss och mörkret slukade allt. Jag började få panik men med ens så tändes en flamma. Draco manade fram drakeld ur sin handflata som skimrade spökligt på dem jordiga väggarna. Det tryckte i mitt bröst ju längre ner vi kom.

Ingen fara syster. Håll dig bara lugn.

Min systers röst fick mig att slappna av lite. Sedan så tog trappan slut och vi kom ner på en stor öppen yta. Draco gjorde en gest att vi skulle stanna och det gjorde vi. Det är dödstyst.

- VISA DIG! Ropade Draco och satte in sin fria hand i sin rock. Jag kan se att han kramade en dolk. Det rörde något utanför Draco's eld. Där skenet inte kunde komma ut såg jag konturer av en lång man. Sedan flammade eldfacklor på väggarna upp i spökligt blått ljus. Draco släckte sitt och jag fann mig att stirra upp på den längsta... kan man säga mannen? Sedan kom jag ihåg min systers ord. Jag stirrade på självaste guden över Minnet och förr i tiden. Han har en lång benvit kappa som är röd nere i kanterna. Huvan skymmer halva hans ansikte som till kappans färg mer ser grönblek ut. Runda kinder och en mun som ser ut som den har torkat i solen. Runt bältet på kappan så hänger det stora nyckelknippor fulla med nycklar i olika storlekar och färger.

Minnen ni håller i era små klyftiga hjärnor jag vill söka. Stig fram den första frivilliga!

Rösten ekade i min hjärna och låter som bruset från porlande vatten. Draco kliver först fram och knäböjer framför gudens fötter.

- Ta en titt i mitt huvud, O store Gud över minnet och Förr i tiden. Guden gav ifrån sig ett kort skratt innan han böjer sig fram och ur kappans ärm kommer det fram en grönblek hand och läggs på Draco's panna. Genast exploderade någonting framför mina ögon och jag befann mig som om jag stirrade på en filmduk som uppenbarande sig framför mig. det är som om jag ser allt från egna ögon. Jag flyger över en blå himmel och njuter av den stora brisen mot mina fjäll då något silverfärgat faller från skyn och ner i skogen på sommarens sida. Det var fiendernas sida... men jag var nyfiken och kunde inte hindra mig själv från att susa dit. Jag ändrade form till människa och sitter på huk på en gren till ett träd. Under mig ligger den vackraste flickan jag sett. Iförd silverklänning och hennes silver hår är utspritt som en solfjäder på den gröna mossan. Nyfiket kikar jag närmare och då öppnade hon sina ögon och det kom som en chock för mig. hennes ögon är silverblåa och glittrade i solens sken. Något varmt tryckte mot mitt bröst där jag sitter. Minnet tog helt plötsligt slut och jag blinkade tårarna ur ögonen så jag såg klart. Guden tog bort handen och Draco reser sig upp.

- Du såg mig... när jag först kom hit?

- Ja vi berättade ju det förut. Säger Draco och ger mig en snabb blick. Jag nickade och håller händerna hårt mot mitt dunkande bröst.

Nästa att stiga fram.

Derek går fram till guden och gör samma sak som sin bror som backade mot mig.

- Ta en titt i mitt huvud, O store Gud över minnet och förr i tiden. Guden lägger handen på Dereks huvud och genast så uppenbarade sig hans minne framför mig. minnet av att han står vid en glittrande fontän en sen kväll. Framför honom, eller mig... står den vackraste flickan jag någonsin hade sett. Hennes svarta hår blänker i ljuset från fontänen, det är uppsatt i en elegant frisyr på huvudet. Ögonen är mörkt bruna och har små glittriga tårar vid ögonvrårna. Jag lyfter min handske klädda hand och torkar bort dem. Hon trycker kinden mot min handflata och snyftade svagt.