"Noll är bättre än inget"

Överlevnad

Jag vet inte längre om alla mina fragmentariska minnesbilder är 100 procent tillförlitliga.
Men jag kommer att berätta historien så som jag minns den och så sann som möjligt.

Men det är svårt att vara 100 procent sanningsenlig när själen är i nöd oavsett hur man ser ut att må på utsidan. Man förtränger, sätter ihop och skapar bilder av vad som hände så gott man kan men vissa dagar, veckor och till och med månader är som försvunna, borta och blanka. Som om de aldrig funnits... Därför att ibland gör det för ont att minnas.

Kapitel 1
Jag kommer inte längre ihåg om det fanns en eller två sängar på intensivvårdens anhörigrum på Sahlgrenska sjukhuset.

Jag tror att det var två för jag har ett svagt minne av att personalen sa att jag skulle vara beredd på att jag kunde få sällskap, men jag minns bara den säng jag själv låg i. Jag minns bara mörkret och ångesten som jag försökte hålla på avstånd när väntan på resultatet blev för olidligt.

Jag gled ut och in ur ett dvalliknande tillstånd, försökte få någon slags vila för att få timmarna att gå fortare men varje gång jag slumrade till vaknade jag genomsvettig 5 minuter senare. Det var omöjligt att somna och minutrarna kändes som år, som om minutvisarna hade fastnat i en slags klibbig tuggummimassa och envist vägrade röra sig. Klockan snett ovanför sängen tickade visserligen högt som åskan, mer så för varje sekund men ändå rörde sig knappt minutvisarna. Hur skulle jag stå ut dessa timmar?

- Yvette.

Jag orkade inte reagera först. Timmarna utan sömn hade varit plågsamma och obarnhärtiga.
Låt mig för guds skulls slippa känna och vänta mer, nu när jag äntligen glidit in i en slags sömnliknande dvala, tänkte jag.

- Yvette.

Neurokirurgen halvsatt på sängkanten med sin hand på min arm och drog den upp och ner för att få mig att vakna, samtidigt som han med mjuk röst viskade mitt namn.Jag kommer alltid att vara tacksam för att han väckte mig så skonsamt, trots att han jobbat så många timmar på operationssalen med sin patient. För att försöka rädda livet på den lille fem månaders pojke som hette Samuel. Min son. Min älskade son.

Jag blev med ens klarvaken igen. Jag skämdes. Hur hade jag kunnat somna bort så djupt, i en dvalliknande sömn så att jag inte hörde när han kom in i rummet? När min sons liv låg i någon annans händer? Denne någon vars hand nu låg på min arm.

- Det har gått bra.
Han såg nog att jag höll på att gå sönder av lättnaden, när den enorma oron jag känt innan släppte och gav rum för den oerhörda sorg och anspänning jag burit på, under väntan på operations resultatet.

Plötsligt kände jag hans armar omkring mig i en varm kram och jag fick en sekunds respit att ordna upp mina känslor och att stålsätta mig inför mötet med mitt lilla barn. Kanske fann han också styrka och någon slags lättnad, där i min famn, när vi för en kort men betydelsefull stund möttes i omfamningen.

Utgången hade inte varit helt självklar. Även om operationen skulle lyckas fanns det stor risk för allvarliga hjärnskador utöver dem som han redan fötts med.

Plötsligt blev omfamningen för mycket för oss båda. Jag kände en sådan kärlek till mannen som återigen hade räddat min sons liv och det blev svårt att fortsätta hålla om honom. Kärlek är förbjuden mellan patient, anhörig och läkare.

Och naturligtvis var det inte en sådan kärlek, men det blev ändå alldeles för intimt. Vi delade rädslan och lättnaden och jag har aldrig känt mig närmare en annan människa än som då, i en mikrodels sekund tillsammans med min sons räddare. Varken förr eller senare.

Kanske kommer han inte alls ihåg den stunden på samma sätt som mig. Min verklighetsuppfattning var ganska skev just då av sömnlösheten och av att bli väckt bara 15 minuter efter att jag äntligen lyckades glida in i något slags sömn.

Kanske minns han det bara som att han väckte en orolig sovande anhörig och gav henne en snabb kram, men för mig var den där stunden avgörande för mig många år framöver. Det var den som på något mystiskt sätt gjorde att jag kunde fortsätta framåt, när jag borde ha rasat och aldrig orkat resa mig upp igen. Den var skillnaden mellan mitt eget liv och döden , när jag så många gånger ville ge upp.

Kanske vet han det, kanske inte, men jag kommer för alltid känna tacksamhet och kärlek till honom. För att det var han själv som väckte mig. För att han inte skickade en sköterska att hämta mig. För att han gav mig några sekunders medmänsklighet och för att han blottade sin rädsla över utgången och sin lättnad över att allt gått bra. För att jag på det sättet förstod att de allra flesta som jobbar inom sjukvården också känner med och för sina patienter, att de fortfarande berör dem.

Nere på NIVA (neurologens intensivvårds avdelning) låg en liten naken, uppsvälld ballong med tusentals slangar kopplade till sin lilla kropp. Ballongen var min son. Hans ansikte var så uppsvällt efter operationen att det var svårt att känna igen honom.

Naturligtvis var det inte tusentals slangar kopplade till honom, det var "bara" ett tiotal men vid första anblicken var det så det kändes. De gick alla till olika ställen på hans kropp. Några till hans näsa, flera till hans instuckna droppnålar i händer och fötter.

De var kopplade till maskiner som rytmiskt förde in smärtlindrig , antibiotika och mediciner i hans lilla kropp med hjälp av olika pumpar. En slang satt fasttejpad i hans pyttesnopp, så jag skulle slippa hjälpa honom kissa med kateter, som jag annars gör var tredje timme dygnet runt och för att han inte skulle behöva röras mer än nödvändigt de allra första mest smärtfyllda dygnen.

Det var inte bara på sjukhuset och i väntan på hur operationen skulle gå, som jag led av en mycket grav sömnbrist, men jag hade aldrig tid att känna efter så jag var knappt medveten om det.

Sedan satt det blodtryckmätare, poxar och dränage kopplade lite här och var. Det var svårt att kunna komma nära honom men jag gav honom en snabb puss på hans uppsvällda kind. Han jämrade sig men orkade inte slå upp ögonen.
Jag däremot, hade mina ögon uppslagna resten av natten , sittandes på en ranglig ihopfällbar stol, med min hand dinglandes över de kalla , hårda stålrören på sängens uppfällda sidoskydd.

Jag höll den försiktigt på min bebis för att på något vis vara en tröst och trygghet för honom, trots att jag inte fick ta upp honom och hålla honom i min famn och vyssa honom. Inte den här gången heller.

Men det gjorde ingenting. Jag skulle ju kunna sitta där för alltid, bara han överlevde och blev bra igen. Ja, så bra som han nu kunde bli. För "bra" som det hade betytt innan Samuel föddes skulle aldrig mer komma att existera. Bra blev något annat. Bra bytte betydelse för mig den natten när han föddes