Jag satte mig på tunnelbanan och på började min långa resa upp mot byn. Min mamma kom från den lilla byn utanför Kiruna, jag hade fått reda på det när jag var 13. Nu är jag 15. Halva min släkt bodde där uppe, och jag visste inget.
Min kusin kom springandes mot mig och snart var hon i mina armar. Trotts att vi båda var lika gammla nådde jag bara upp till hennes näsa.
"Tänk hur många snygga killar det är där, eller alla sena nätter vi ska vara uppe"
Alexia pratade oavbrutet om lägret på bussen påväg till byn.
Min släkt bodde en bit utanför Kiruna, i en by där alla kände alla, där även Marcus bodde.
"Mormor"
Jag skrek till och sprang mot min mormor och omfamnade henne, jag drog in hennes doft i mina lungor, jag kände mig som mest hemma i Norrland.
"Hur känns det att vara här igen då?"
Alexia och jag satt på hennes säng och pratade. Som vi alltid gjorde när jag kom hem.
Jag trivs såklart i Stockholm också, men min släkt i Norrland är den delen av mig som alltid fattats.
Både jag och Alexia hoppar nästan till utav ljudet av fyrhjulingar, vilket är ganska konstig eftersom det är extremt vanligt i Norrland.
Alexia kollade ut genom sitt fönster, ett gäng killar.
"Marcus"
Jag kastade en snabb blick på Alexia och hon nickade. Fyrhjulingarna var borta och klumpen växte i mig.
Jag kastade i mig renköttet. Egentligen var jag same, jag var stolt över det. Min släkt hade renar, Alexis skulle ta det som ärv och också jobba med renarna.
På vissa högtider bar alla i byn kolter, jag hade bara en. Men mormor hade lovat att sy en ny till konfirmationen.
-
Lite osäker på denna
