Hej allihopa! Detta är min andra bok som jag skriver här. Hoppas ni gillar den och kommentera gärna! Ha det bäst puss // Sofia :) ;) :* <3
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag sprang. Jag måste bara komma bort. Jag hoppade över stenar och rötter men närmare och närmare kom dom. Jag kände en stöt i ryggen och mörkret omslöt mig.
Jag hörde röster... Röster! Jag försökte resa på mig men kunde inte röra mig, var jag fastbunden? Jag öppnade ögonen och inte heller det gick knappt. Men tillsist såg jag upp i två blå ögon. Starkt, starkt lysande blå ögon. Jag drog efter andan och slog till personen ovanför mig. Först blev jag förvånad, jag var inte fastbunden och jag kunde röra mig. Jag drog snabbt handen mot min kind och kände ärrets skrovliga yta mot fingertopparna. Mina tankar drogs tillbaka till skogens mörker och monstret som jagat mig. Sen kom jag ihåg den andra personen och satte mig snabbt upp, bered på en attack från vilket håll som. Men ingen attack kom och jag såg mig om. Jag satt i en liten grotta som såg uthuggen ut i bergets gråa sten. Till vänster om mig lyste solljuset in genom grangrenarna som hängde för en öppning ut. Framför mig stod en trätallrik med nån sorts svamp och kött och en bägare med friskt vatten. Några steg längre bort bran en liten eld och röken slingrade sig upp och ut genom sprickor i grottans tak. Av personen jag sett fanns nu inget spår och jag gissade på att den hade gått ut. Så jag sträckte mig efter tallriken och sniffade mistänksamt på maten. Men då den inte luktade konstigt och min mage skrek av hunger så började jag snabbt äta utan nån tanke på att det kunde vara något slags gift i. När jag tömt tallriken och bägaren såg jag mig än en gång omkring. Kunde mina vapen finnas här, men inget mer än min livrem av läder låg intill mig. Jag spände på mig det och smög ut mot öppningen. Genom grenarna såg jag en glänta som några meter bort gick över till en tät tallskog. Jag gick tillbaka till den lilla eldstaden och tog upp en lång pinne som glödde i änden. Funkar kanske någorlunda som vapen? Jag sköt undan grenarna och steg ut i solljuset. Och nu såg jag honom. Han satt i skuggan vid en tall och såg på mig. Jag såg in i hans ögon och det var dom blåa och det var honom jag slagit till. Han reste sig sakta upp och kollade vaksamt på den brinnande grenen i min hand. Jag riktade den mot honom.
- Vad vill du mig?! sa jag och drog mig sidleds bort från honom. Han reste sig sakta upp ochvisade upp händerna. Inget vapen...
- Jag vill dig inget illa, lysna på...
- Sluta! Du slog ner mig i skogen och nu säger du att du inte vill mig något illa, hur dum tror du att jag är?
- Inte särskillt dum men det var dumt av dig att bråka med fel personer. Och för att jag skulle kunna hjälpa di gavr jag tvungen att slå ner dig annars hade du inte följt med mig. Jag räddade dig från Kirdon.
- Jaha... Tack då men nu ska ja ge mig av, måste leta upp nån som kan hjälpa mig förstå... Meningen avslutade jag mest bara för mig själv.
- Jag kan hjälpa dig jag vet vad du är och hur du kontrollerar det!
Jag vände tillbaka mitt huvud mot han plötsligt intresserad. Vet han vad jag är? Finns det fler som mig? Kan han hjälpa mig? Men hur?
- Vet du vad jag är...?
