jag önskar dig världen

Kapitel 5

Timmarna gick otroligt långsamt. Jag hade återigen hamnat utanför operationssalen. Jag satt nedsjunken mot väggen med händerna för pannan. Min kropp värkte, klumpen i magen växte för varje sekund och mina ögon sved av alla tårar.

Till slut, efter vad som hade känts som evigheter, öppnades dörren. Trots att all min energi var totalt borta så studsade jag upp på fötter så fort läkaren ens hade tagit ett steg ut i korridoren. Han log när han såg mig.
"Hur gick det? Lever hon?" utbrast jag oroligt. Läkaren försökte lugna ner min hysteri, men jag vek mig inte.
"Operationen gick bra. Det är en stark dotter du har. Hon överlevde" sa läkaren lugnt och sansat.

Jag blev helt stum av hans ord. Såklart var jag glad, men jag visste inte hur jag skulle reagera. Det var som om nästan allt som tyngde ner mig bara försvann. Min kropp blev tusen gånger lättare, mina tårar blev till glädjetårar och leendet på mina läppar var enormt. Jag visste det. Jag visste att vår dotter skulle klara allt. Att hon var stark och skulle kämpa. Jag visste att allt skulle bli bra. Tack vare Emilia där uppe.

"Får jag träffa henne?" frågade jag lågt, knappt hörbart, på grund av min bristfälliga röst.
"Sjuksköterskorna ska flytta över henne till en kuvös, dels för att hon måste återhämta sig från operationen och dels för att hon faktiskt föddes två månader för tidigt. Hon kommer behöva stanna här på sjukhuset i kuvösen i minst en och en halv månad. Du kommer få se henne så fort de har lagt in henne, men de närmaste veckorna kommer hennes läge vara ganska ostabilt så du kommer inte få ta ut henne från kuvösen" förklarade läkaren. Jag nickade. Läkaren log innan han började gå iväg. Jag vände mig om och ropade på honom. Han stannade och vände sig om.
"Tack" sa jag. Och det var inte ett vanligt tack. Det var ett tack som kom ända från djupet av mitt hjärta. Ett tack som visade min otroliga tacksamhet till honom. Ett tack som jag hoppades trängde lika långt in i hans hjärta.

"Jag vill att hon ska ha ett namn som betyder något fint" sa Emilia medan hon bläddrade igenom namnlistorna på hemsidan vi nyss hade hittat. Vi hade precis fått veta att vårt barn var en tjej och så fort vi kom hem så satte vi oss ner i soffan med datorn och letade efter ett bra namn.
"Och något annorlunda" la jag till. Emilia nickade.

Tårarna satt i halsen när jag satte mig ner på stolen bredvid kuvösen där min dotter låg och sov. Slangar och plåster pryddes hennes lilla kropp, men hon var ändå så perfekt. Hon levde. Hon hade klarat sig. Det slog mig hur enormt stark hon var. Läkaren trodde att hon var för svag för operationen, men hon bevisade att hon var starkare. Att hon inte skulle ge upp.

"Audrina" sa jag plötsligt. Det bara slank ur min mun utan någon tanke. Jag insåg att namnet hela tiden hade legat i mitt bakhuvud sedan dagen vi letade efter namn. Audrina betydde äkta styrka. Och det var precis det min dotter hade bevisat det senaste dygnet.
"Jag önskar dig världen, Audrina" viskade jag.

•••
Kort kapitel och länge sedan föra uppdateringen, men det kompenserar jag genom att publicera ytterligare ett kapitel imorgon!! Vad säger ni om det? Kommentera vad ni tycker om boken!! Och vad tycker ni om barnets namn?
Puss & kram <3