jag önskar dig världen

Kapitel 12

"Pappa, kan vi åka tij mojmoj och mojfaj sen?" frågade Audrina medan vi gick hand i hand på trottoaren på väg mot ishallen. Jag tog en klunk av mitt kaffe och nickade.
"Ja, det kan vi kanske göra" sa jag och log mot henne. Audrina hoppade upp i luften av glädje så att hon nästan spillde ut chokladen i sin mugg.
"Försiktigt, så du inte spiller!" sa jag och skrattade lågt.

Att tänka på Emilias föräldrar fick mig att tänka på Emilia. Mitt hjärta började slå snabbare, huvudet snurrade och mina läppar darrade. Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig. Detta hände varje gång jag tänkte på Emilia, varje gång jag träffade Emilias föräldrar eller hennes kompisar. Och jag hatade det, för jag visste att det gjorde att jag tog ett visst avstånd från Emilias umgänge, vilket inte var rättvist mot Audrina. Men jag gjorde allt i min makt för att försöka få det att sluta. I början var det värst. Dessa panik- och ångestattacker varade i flera minuter och jag kunde brista ut i tårar och bara skrika. Men inte längre. På något sätt hade jag hittat ett sätt att trycka bort dessa attacker. Jag hade under de senaste tre åren träffat en psykolog regelbundet och även läkare. Mycket för att jag tyckte att det var obehagligt med dessa attacker och jag ville kunna gå vidare, men mest för att jag inte ville att Audrina skulle se mig på det sättet och jag ville inte att hon skulle vara med när jag fick en attack. Och genom att kämpa för henne så hade jag lyckats dämpa känslorna och kontrollera attackerna.

När vi väl kom fram till ishallen sprang Audrina före mig. Hon skyndade sig bort till båset där hon hittade hela laget samlat.
"Audri!" ropade flera stycken i laget samtidigt när de såg henne komma springandes. Filip, hennes favorit, satte sig ner på huk och sträckte ut armarna. Hon slängde sig i hans famn och jag log. Jag älskade att laget tog hand om henne så mycket och verkligen gjorde henne till en del av laget.

Timmarna gick i hockeyhallen. Jag och grabbarna tränade och tränade medan Audrina satt i båset och lekte, hejade och åt mellis. Emellanåt tog hon sina skridskor och sin rosa klubba och spelade lite med oss. Audrina hade nämligen, i princip, lärt sig åka skridskor innan hon ens lärde sig gå, men det var inte så konstigt, med tanke på hur mycket tid vi spenderade i ishallen. Och hon älskade det, lika mycket som jag älskade det.

På eftermiddagen var träningen över och jag och Audrina begav oss hemåt. Vi gick under tystnad längs den folktomma gatan. Audrina höll min hand, men envisades med att bara trampa på varannan stenplatta och därmed ta stora kliv och gå i en ojämn takt.

En bit framför oss rusade plötsligt ett gäng svartklädda killar ut från en gränd. Jag höjde ögonbrynen och skyndade mig fram till Audrina. Jag lyfte snabbt upp henne i min famn medan min blick följde killarna som redan var långt borta.
"Vad göj du, pappa?" frågade Audrina och började skratta. Jag flyttade blicken till henne och spärrade upp ögonen på skoj. Utan förvarning slängde jag upp henne en bit i luften för att sedan fånga henne direkt. Hon skrattade hysteriskt. Jag log och släppte ner henne på marken där hon fortsatte hoppa på varannan stenplatta.

När vi kom fram till stället som killarna hade sprungit ut från slängde jag en blick in i gränden, av ren nyfikenhet. Gränden var lång och mörk, men en bit in kunde jag se någon. Jag kisade med ögonen för att försöka se tydligare.
"Audrina, kom!" ropade jag till Audrina som var en bit framför mig. Jag sträckte ut handen mot henne och hon kom springandes och tog tag i den.
"Vajföj då, pappa?" frågade Audrina när hon hade tagit tag i min hand.
"Vi måste kolla en grej här inne" sa jag och log försäkrande mot henne. Vi började gå mot grändens ände där jag såg någon sitta mot väggen. Trots att jag själv var rädd över vad vi skulle hitta så kände jag mig tvungen att gå dit, ifall det var någon som behövde hjälp. Och jag kunde inte direkt lämna Audrina och gå ensam in i gränden.

Några meter ifrån personen såg jag tydligare. Det var en person som satt där lutad mot stenväggen. Det var en tjej med blont, rufsigt hår och blodiga kläder. Hon skakade och jag kunde höra hennes hulkande.
"Hjä... hjälp.. mig" viskade tjejen fram med en stammande och skakig röst.

Audrina drog i min hand och jag vände blicken mot henne. Hon stod med fingrarna i munnen och en rädd blick.
"Jag äj jädd, pappa" sa hon lågt. Jag hukade mig ner mot henne och lyfte upp henne i min famn. Jag höll om henne hårt för att få henne att känna sig trygg i min famn.
"Jag vet, hjärtat, men vi måste hjälpa henne" viskade jag.

Med det sagt gick jag fram till tjejen med Audrina i famnen. Hon förflyttade sakta sin blick mot mig och jag kunde se hennes blodiga, och skräckslagna, ansikte. Jag svalde hårt för att inte få ytterligare en panikattack, med tanke på att detta påminde väldigt mycket om Emilia.

Jag vände huvudet och möttes av Emilias sönderslagna kropp. Allting, som redan stod stilla, blev, om möjligt, ännu mer stilla. Jag vågade inte ens andas. Hennes vita klänning och vita studentmössa var röda, sönderrivna. I hennes blodiga ansikte satt glasskivor i pannan. Hennes ögon var öppna, livlösa. Hennes tänder var inslagna, hennes hand var bruten, axeln var bruten, ben var brutna.

•••
Nu händer det grejer här.. vänta ni bara :) Kommentera vad ni tycker? Är ni taggade??
Puss & kram <3