Finn Wolfhard - Maybe

021

Jag tog ett djupt andetag innan jag plötsligt reste mig upp och gick ut i köket. Jag kom ut i köket och stannade, jag fick lite smått panik över att jag inte riktigt visste vad jag hade tänkt säga. det är lugnt, chilla Lia. Men det var fan inte lugnt, jag har aldrig pratat med någon såhär, aldrig.

Men jag var tvungen att prata med honom, för allt det här var mitt fel. Jag vill inte förstöra min och Finns vänskap, eller vad man nu ska kalla det.

Jag vände mig långsamt om och kollade mot Finn som precis avslutat en konversation med Mason. Han såg ganska nere ut, och det var såklart mitt fel.

"Finn.. K-kan vi prata?"

"Prata?", svarade han och kollade upp på mig med en ledsen ish, men också irriterad blick. Sedan ryckte han bara på axlarna.

"Ja, prata. Perfekt timing, ja sticker nu", sa plötsligt Mason och flinade, sedan slog han Finn lätt på axeln och försvann han ut genom dörren in till tv rummet vilket ledde till att Finn himlade med ögonen. Vadå perfekt timing?

Jag gick fram till Finn som bara kollade ner i golvet framför sig. Han drog en hand genom sitt mörka lockiga hår. Jag ställde mig mitt emot honom.

"Okej, prata på", sa Finn utan att möta min blick.

"Förlåt för att jag blev så arg..", började jag innan han plötsligt kollade upp på mig.

"Måste vi ta upp det här, kan inte bara du och de andra dra hem, jag orkar bara inte okej", svarade han och kollade på mig. Jag blev chockad ganska av den meningen, jag trodde inte att han skulle reagera så alls.

"Men", började jag innan han avbröt mig igen.

"Jag ville bara hjälpa dig, för ja..", började han innan han pausade meningen och blickade ner i golvet samtidigt som han bet sig lite i läppen. Jag kände att han var obekväm med hela situationen, detsamma var jag. "..för jag bryr mig om dig, okej?", sa han sedan snabbt och flackade med blicken mellan mig och golvet.

"Jag menade inte det jag sa... innan idag", fick jag ur mig, fast att jag hade tänkt säga något helt annat. Varför ska det alltid bli så svårt att prata för mig? Han kollade upp och mötte mina ögon.

"Så vad menar du då?", sa han, fortfarande utan att bryta ögonkontakten.

Jag visste inte vad jag skulle svara, jag fick inte ut några ord, utan skakade bara långsamt på huvudet. Han såg besviket på mig och sedan kollade han bort, igen.

"Jag gillar dig, Lia", sa han plötsligt och suckade.

"Jag är ledsen för det jag sa innan Finn", svarade jag. "Jag gillar dig också", fick jag tillslut ur mig. Okej, då var det sagt. Han kollade på mig igen och trampade lite på stället. Hela situationen var bara så konstig just nu.

"Jag är verkligen ledsen", sa jag igen, men Finn gav inget svar tillbaka. Jag skakade långsamt på huvudet och kollade ner i marken, trodde jag verkligen att han skulle förlåta mig?

"Förlåt, Jag borde gå..", sa tyst och backade bak några steg innan jag tillslut vände mig om och gick långsamt mot hallen.

Plötsligt kände jag en hand runt min handled som stoppade mig från att fortsätta gå.

"Nej, stanna..", hörde jag plötsligt Finn säga, jag vände mig sakta mot honom igen.

Han bara kollade på mig, och sedan började han långsamt dra mig närmare sig. Jag kollade upp och mötte hans ögon, och jag ljuger inte när jag säger att hans blick verkligen är det det enda som behövs för att göra mig knäsvag. Bara av att han kollar på mig med den blicken får mig att känna mig speciell, på något skevt sätt. Hans händer la sig runt min midja och efter ett tag la jag långsamt mina armar runt hans hals. Han bet sig lite i läppen och drog mig ännu närmare tills mellanrummet mellan våra kroppar inte längre fanns, och jag sträckte mig upp mot honom. Våra läppar snuddade nästan vid varandra, och plötsligt lutade han sig långsamt mot mig och kysste mig. Just den sekunden kändes allt perfekt. Som att en enda kyss kan kännas så viktig att allt annat plötsligt inte betyder något längre. Efter ett tag drog han ifrån lite och kollade osäkert på mig, som att han inte visste om jag ville, innan jag tryckte mina läppar mot hans igen. Känslan av att ha hans läppar tryckta mot mina kändes bra, väldigt bra.