Dead

1

Hej. Mitt namn är Amanda Myller och jag är 15 år gammal. Det var längesen jag sade det. Det var längesen någon frågade det. Här frågar inte folk efter ens namn eller ålder. Överskattade frågor ändå. Här frågar vi mer "Hur dog du?" Det är ungefär det man behöver veta om varandra här. Folket försvinner varje dag, och samtidigt kommer nya. Man hinner väl helt enkelt inte riktigt ha relationer med folk, så som ni säkert har. Jag har varit 15 i flera år. Och jag har stannat här onödigt länge. Vart är "här"?
Vi är där ni kallar helvetet, eller ja, typ himmelen. Förmodligen är detta någon slags mellanstation. Idiotiskt om jag får säga min åsikt. Kan man inte bara få dö och sen inte finnas? Måste det vara så omständigt hela tiden?
Vi följer ett schema här. Det är att skriva. 9:00-9-00 skriva. Vi skriver våra liv. För tydligen ska man göra det. Historien förs vidare, och på något sätt avgör den om man ska få komma till ett bättre, eller ett sämre ställe. Det är de alternativen som finns. Jag är betydligt trött på att skriva. Vi behöver inte sova eller äta, vakna folk. Vi är redan döda. Folket här är alldeles för ärliga och känslolösa. De säger vad de tänker. Det gör jag med. Folket är inte rädda. Vi är redan döda.

Men slutligen så ska jag komma tillbaka på spåret och skriva det som den där okände läsaren faktiskt ska läsa. Mitt liv, min väg till döden, och hur jag dog. Läsaren vill ha allt.

Så jag antar att mitt liv började när jag föddes. Uppenbart... Då blev jag jag. Mamma dog vid födseln och kvar var pappa som var alldeles för ansvarslös för att ta hand om mig. Jag var ett barn som behövde uppmärksamhet. Inte för att jag kommer ihåg det, men så är det idag. Pappa fick ta hand om mig tills jag var tillräckligt gammal för att komma in på ett barnhem som han planerat in. Då var jag ungefär fyra år gammal. Jag kan nästan komma ihåg den dagen. Pappa kom ostabilt ner för vår trappa och jag stod färdigpackad nedanför. Trodde att vi skulle på utflykt, taggade lilla jag. Pappa hade också en packning, som jag trodde var matsäcken. Men i själva fallet var det mina barnkläder som skulle med till barnhemmet. Vi satte oss i den gamla bilen med flagnad svart färg. Pappa körde vingligt över vägarna och var inte helt nykter. Inte lätt att förstå för en 4-årig liten tjej det där.
-Amanda, vi ska inte på utflykt, hade pappa sagt grumligt och hostat till. Förmodligen för att få ur sig dåligt samvete. Vad jag svarade kommer jag därefter inte ihåg, men jag tror att jag frågade vart vi skulle. Pappa hade sagt att jag skulle få komma till ett bättre ställe, där jag skulle få bättre omsorg än vad han gav mig. Det hade jag trott på. Men som jag kommer ihåg så hade jag typ fått panik och börjat gråta medan jag försökte öppna bildörren. Jag hade min gröna väska med den lilla sjöjungfrun på.
Nästa sak jag minns var när jag plötsligt var i barnhemmet. Allt var gjort av trä, och de flesta som ledde barnen var kvinnor över 60 år. Så vitt jag kommer ihåg så trivdes jag inte första året. Det var fyllt med hopp på att pappa skulle komma tillbaka eller att någon skulle komma och adoptera mig som de gjorde med de andra barnen. De få vänner jag fått försvann en efter en. Varför ville dem inte ha mig? Tills jag var 7 år gammal hoppades jag. Men det försvann. Jag insåg att ingen skulle hämta mig eller ta mig till ett vackert hus med en hund och en katt. De barndrömmarna var över. När jag var 7 var jag ofta ledsen och arg, och var elak mot andra yngre barn. Jag var boven. Stackars nykomlingarna till barnhemmet. En regnig dag då jag kände mig som mest nedstämd så hörde jag en bil med stora däck köra in på uppfarten och Romilda (en av de 60-åriga tanterna) ropade mitt namn. Det var nog här mitt liv började på riktigt.

Vad tycker ni om denna bok? ((Och tro mig, den kommer bli bättre - om jag fortsätter skriva. Vilket jag gör om ni vill läsa denna boken, annars så skriver jag något annat. Kommentera:)