Love you again ~ Benjamin Ingrosso

Kapitel fem

"Okej så har jag förstått det här rätt? Du får betalt för att inte gå in på kontoret i en månad framåt och du klagar? Det är i princip semester förutom att du inte tar ut några semester dagar!"
"Du glömde den lilla detaljen med att jag måste skriva en superbra artikel om hur fantastiskt mitt ex är och göra typ allting med honom i en månad" jag himlade med ögonen. Hur kunde My inte se att allt dåligt med det här?
"Jaja jag förstår det. Föresten vad sa Oskar om allt det här?" frågade hon. Jag stirrade på henne.
"Du har inte berättat för honom eller hur?"
Jag skakade på huvudet. My suckade.
"Vad sa Benjamin när du berättade om Oskar?" Återigen stirrade jag på henne och hon suckade ännu en gång.
"Varför skulle jag ens berätta för Benjamin om Oskar?" Frågade jag sedan.
"För att han uppenbarligen gillar dig fortfarande" svarade hon och himlade med ögonen. Jag skrattade.
"Du är så himla rolig My, vet du det? Varför skulle han gilla mig fortfarande? Vi har inte haft kontakt på två år och han är känd dessutom. Klart han har gått vidare. Plus det är faktiskt hans fel att vi gjorde slut från första början!" Sa jag och blev sur. Hur kunde My ens antyda en sådan sak?!
"Jaja, men berätta för Oskar så snart som möjligt. Han förtjänar att få veta att du sov hos ditt ex och måste spendera den kommande månaden med honom!" Jag suckade, egentligen hade hon väll rätt som vanligt.
"Jag ska berätta för honom. Imorgon när han kommer hem från Bali" hon nickade.
"Men Sophia jag måste lägga på. Min lunchrast slutar strax! Förresten hela den här grejen med Benjamin, leta inte efter en symbol eller ett tecken. Livet är inte så kristallklart som man önskar. Puss vi hörs ikväll!" Sa hon och var precis på väg att lägga på vårt FaceTime samtal innan jag hindrade henne.
"Vart har du hört det där uttrycket?" Frågade jag förvånat.
"Jag citerade kanske Benjamins låt Crystal clear... Men jag måste verkligen gå nu vi hörs ikväll!" och med det hade hon lagt på.
Jag stirrade på min nersläckta iPhone skärm i flera minuter och bara gapade. Jag satte på hans låt och lyssnade igenom den ord för ord.
Den lilla skiten. Hur vågar han?!

Snabbt tog jag på mig flip-flops och gick över till hans hus. Jag stod och bankade argt på dörren. När han öppnade dörren noterade jag att han hade badshorts och inget mer, eller jo en vältränad kropp med det var inte viktigt just nu!
"Trodde intervjun började imorgon. Jag förväntade mig inte att se dig här" sa han och log, antagligen för att han såg hur sur jag måste sett ut. För sur var precis vad jag var.
"When you're waiting for the world to change your life. Baby, you can wait for years. Don't be searching for a symbol or a sign. Cause I know life ain't crystal clear?!" Jag sa dem engelska orden hastigt och ganska argt.
"Ehm alltså jag kan förklara..." Började han men jag avbröt honom.
"Nej, jag ska förklara för dig. Du har tagit orden som jag gav som pepptalk till dig genom så många år, sen har du ändrat dem lite och gått och tjänat massor av pengar på det. När vi var tolv och du var mobbad men inte vågade berätta för varken någon lärare eller dina föräldrar utan vände dig till mig sa jag Du kan inte vänta på att världen ska ändra på ditt liv, du måste ta initiativ själv! Sluta leta efter ett tecken eller en symbol som säger att du kan göra det för livet är inte så kristall klart! Sedan har jag sagt det flera gånger mer. Hur kan du bara ta orden ur någon annans mun, när du lämnat människan bakom dig helt krossad?! Hur kan du bara ta dem orden från någon som en gång i tiden älskade dig, någon du förstörde livet på för att sedan göra om dem till pengar?! Det är så inte okej på så många nivåer!" Sa jag argt, jag behövde stanna för att få in luft. Tyvärr så hann jag inte fortsätta min utskällning för än Benjamin hade öppnat sin mun.
"Jag vet att det var fel, tro mig jag vet. Men dina ord inspirerad mig så mycket. Dem gör det fortfarande än idag. Jag ville ha möjligheten att inspirera andra till att följa sina drömmar istället för att sitta och vänta på att någon ska göra allt åt dem. Så som jag vågade dra till LA för att skapa en ordentlig musikkarriär. Det var tack vare dig jag kunde göra det. Du var min inspiration och min musa. Att tänka på alla gånger du peppar mig till att göra det jag vill, våga det jag inte vågar, sikta mot att flyga utan att falla. Det var min drivkraft och inspiration. Det var du. Det är du. Genom alla dessa år. Det har alltid varit du." Han tystnade, jag stod bara och kollade på honom. Jag blev rörd, för det var fint sagt. Jag visste inte om det.
Mina händer placerade jag runt hans nacke och kramade om honom.
"Tack" viskade jag, och jag kunde nästan se hur häpen han blev utan att se hans ansikte.
"För vadå?"
"För att du inte hatar mig" svarade jag. Han drog ifrån kramen och stirrade konstigt på mig.
"Varför i hela friden skulle jag hata dig Sophia? Du är en av dem underbaraste människorna jag någonsin haft turen att få känna. Varför skulle jag hata dig då?" Frågade han och kollade djupt in i mina ögon.
"För allt jag sa till dig, allt det onda jag sa, tänkte och tyckte om dig"
"Det jag gjorde var hundra gånger värre. Jag förtjänade varje litet ord som du sa. Jag förtjänade det. Om någon borde vara tacksam för att inte bli hatad är det jag. Du borde hata mig för vad jag gjorde. Jag har ännu inte förlåt mig själv för att varit ett sånt asshole..." svarade han, jag skämdes lite, men utav tusen olika anledningar.
"Jag gjorde det. Jag hatade dig av hela mitt hjärta. Jag ville att du skulle stanna i LA för alltid, aldrig komma tillbaka. Men tiden läker sår och precis som för alla andra läkte den även mina sår. Jag förlät dig och gick vidare, du måste göra detsamma" svarade jag och log mot honom.
Efter det hände allting snabbt, för snabbt.
Han la sina händer runt min midja och kom närmare. Han raderade mellanrummet mellan våra läppar. Mina ögon slöts, det var en sådan där perfekt filmkyss. Men sedan slog verkligheten tillbaka på mig. Snabbt drog jag mig bort från honom och andades kraftigt.
"Jag- Jag kan inte"