Månprinsen

II

Bondflickan gick och gick även fast hon inte var helt säker på vart hon skulle. Dagen hade börjat gry och stjärnorna bleknade sakta ut men det var fortfarande mörkt ute. Hon hörde någon viska svagt. Hon kollade sig omkring men ingen annan människa syntes till. Ett tjockt täcke med dimma som smög sig fram och slukade marken med sitt vita släp. Det tog inte lång tid förrän Bondflickan också var slukad av dimman. Hon kände hur dimman vidrörde hennes kropp och omslöt den med kyla. Träden iakttog henne och skickade fram sina rötter framför hennes fötter. Bondflickan snubblade förblindat fram över den igenvuxna skogsstigen. "Ge upp flicka lilla, du kommer aldrig att hitta månen," viskade dimman, "du är för svag, du är för feg, du är ingenting alls." Bondflickan snubblade över en rot och föll till marken. Tårarna kändes kalla när de rann nedför hennes kinder. Allt var hopplöst.
Där satt hon, gråtandes mitt ute i den stora mörka skogen, omsluten av dimman.
Plötsligt skingrades dimman av solens strålar så att stigen blev synlig igen. Förundrat tittade Bondflickan upp mot den klarblå himlen. Hon behövde kisa mot solen för att inte bli bländad av dess ljus. "Tack!" sa Bondflickan till solen och solen svarade "Månprinsen behöver din hjälp." Bondflickan traskade vidare.

Det började skymma och solen försvann sakta bakom de höga trädtopparna. Det tog inte länge innan skogen åter låg i ett dunkelt mörker. Bondflickan som blivit alldeles trött av att vandra hela dagen, la sig ned intill ett stort, stort träd och somnade.

I skogen fanns det varelser. Varelser som ingen människa ännu identifierat. De är små, fula och som alltid är ute efter mer. De förväxlas ofta med troll men dessa varelser är inte några troll. De är den mörka skogens väsen.
När dessa tretton väsen hade fått höra att en flicka, alldeles ensam, vandrade runt i den stora mörka skogen blev de mycket nyfikna och hade följt efter Bondflickan. Nu väntade de bara på rätt tillfälle att genomsöka henne och hennes tillhörigheter efter saker av värde. Sedan skulle de föra bort henne till en mardrömmarnas plats där ingen levande någonsin återvänt ifrån. Väsen förde bort alla sina offer så att ingen kunde sprida information om dem. De ville vara och förbli en myt.
De smög sig fram till den sovande flickan. De tog hennes knyte och öppnade det. Till deras besvikelse fanns där inget annat än lite bröd och några bär. De knöt ihop hennes armar och ben med repet hon tagit med sig innan de försiktigt lyfte upp henne. Sedan började väsen att gå med raska steg mot den plats Bondflickan nu skulle bli fast på i resten av sitt liv.