Månprinsen

IV

På andra sidan tallarna såg det helt annorlunda ut. Skogen var mörkare, havet var nästan svart och allting var tystare. Bondflickan gick långsamt vidare, rädd för att trampa på ett träds rötter eller stöta på några väsen. Till sist var hon framme vid ett slott gjort av den mörkaste sten. Hon knackade på den stora slottsporten. Ett litet väsen, likt dem hon tidigare blev anfallen av, öppnade porten som gav ifrån sig ett öronbedövande knarrande och gnisslande ljud. Bondflickan förklarade att hon kom från byn på andra sidan skogen och att hon ville göra upp med den som tillfångatagit månen och dess prins. Väsendet vinkade åt Bondflickan att följa med.
De gick genom några korridorer och några rum innan de kom fram till en stor, stor sal. Rummet var tomt förutom en tron placerad längst bort i salen mitt emot ingången. Väsendet knuffade in Bondflickan i rummet och smällde igen dörren efter sig när den gick iväg. "Hallå?" frågade bondflickan men förväntade sig inget svar eftersom att hon var ensam. "Välkommen." svarade en grov stämma. "Förlåt men jag kan inte se dig..?" sa Bondflickan förvirrat. "Det är för att jag är osynlig." Ekot av varelsen studsade från vägg till vägg. "Nå, vad har du på hjärtat lilla tös?" "Jag vill att ni ska släppa månen fri!" sa Bondflickan. "Tyvärr, jag kan inte" svarade den osynliga. "Men varför?" frågade Bondflickan och tog ett kliv framåt. Hon visste inte var hon skulle kolla eller åt vilket håll hon skulle prata åt. "För att Månprinsen en gång i tiden var fast i månen. Han hade varken en kropp eller känslor, han var tom inuti. Jag och Månprinsen var mycket goda vänner. Jag offrade min kropp och gav glädjen, kärleken och harmonin från denna delen av skogen till honom. Månprinsen blev fri från sin dystra tomhet och han kunde ströva fritt i landet dygnet runt, oavsett om det var dag eller natt så var månen alltid uppe. Han lovade att betala tillbaka inom de närmaste århundradet." rösen som hade varit så hård, mjuknade och det lät som om den skulle brista. "Så Månprinsen betalade aldrig tillbaka?" frågade Bondflickan. "Nej," svarade rösten. Det var tyst en stund innan Bondflickan återupptog samtalet; "Jag har ett förslag!" Rösten svarade inte. Bondflickan fortsatte; "Månprinsen är magisk, inte sant?" Inget svar. "Du befriar månen, han ger dig en kropp att leva i!"