En oinbjuden gäst.

Till Min Käraste Vän

Tiden går i takt med klockan. Eller gör den inte det? Hur är klockans takt, när tiden plötsligt stannar upp? Går tiden, eller kan det vara så att tiden kommer till oss? Går tiden iväg från oss? Eller kommer tiden till oss? Det sistnämnda alternativet öppnar upp nya möjligheter medans det andra ger oss en försjunken bitterhet om att livet passerar oss förbi.

Ett år har gått, eller kommit, - beroende av hur man ser på saken. Ett år fullt av glädje, sorg, insiktsfullhet och annat som hör livet till.

För ganska precis ett år sedan satt vi där i väntrummet, du och jag. Klockan var sent, närmare bestämt kring midnatt. Det är sent för att vara oss, vi som normalt gärna går i säng före klockan 21 på kvällarna. Men nu var det ju inte normalt. Nu var det faktiskt ganska onormalt. Allt var extremt onormalt.

Vi hade tidigare under kvällen konfronteras med det faktum att jag med största sannolikhet bar på sjukdomen MS - Multipel Skleros. Jag satt med en droppställning och tankade kortison in i mitt armveck, i hopp om att talet och balansen skulle komma åter. Talet var borta, eller rättare sagt så var det så att min obefintliga tungmuskulatur gjorde det omöjligt att formulera eller artikulera ord. Orden och meningarna fanns i mina tankar, men när jag väl skulle få ur de från min mun, så blev det bara ett enda stort sludder av alltihopa. Och balansen. Folk vände sig om efter mig på stan, och tittade sorgset på mig. Att vara så onykter redan nu - en förmiddag mitt i veckan. Nu var jag ju inte onykter, utan min bristande balans gjorde det svårt att gå normalt - så som man bör gå utan att väcka uppmärksamhet.

Du satt bredvid mig och försökte hålla dig stark. Att försöka visa upp en fasad av styrka och jävlar anamma, att se bortom eländet och verka positiv. Du försökte bära mig och hålla mig uppe, du gjorde allt för att jag inte skulle falla ihop fullständigt. Det är jag dig evigt tacksam för. Tack. Vi visste dock båda att det här var något som skulle förändra våra liv i grunden. Det här var ingen förkylning, eller en vinterkräksjuka. Det här var något som man önskar bort, det här var något vibrerande allvarsamt. Vi grät i varandras famnar. Jag såg i dina ögon, en förkrossande sorg. Jag kände mig ovärdig ditt sällskap, och ovärdig din kärlek. Jag kände mig ovärdig våra barn. Hur skulle ditt liv se ut nu? Hur skulle våra barns liv bli, med en pappa som satt gäspande i sin rullstol, oförmögen att hjälpa och stötta dem i deras liv. En förkrossande sorg. Vi grät.

Vårdavdelningen hade gjort kväll, och väntrummet vi satt i var tyst och mörkt sånär som på brasgelén som brann i den dekorativa kaminen. Elden värmde inte särskilt den här kvällen. Vi frös. Något som däremot värmde, var kortisonet som i sakta mak genomsyrade min kropp. Kroppen kändes varm, och tankarna i min hjärna snurrade allt fortare. Jag hade på förhand av sköterska fått veta att jag kunde få svårt att sova på grund av medicineringen, kortisonet kunde tydligen göra en väldigt pigg. Därför hade jag blivit tilldelad bensodiazepiner av läkaren. Benso? tänkte jag för mig själv. Jag var inte så särskilt förtjust i tanken att ta droger just nu, när mitt liv precis var på väg att rasa samman. Dessa tabletter var emellertid välbehövliga den frostnatten, om inte för att komma ner från kortisonet, så för att dämpa ångesten. En ångest med inslag av död infann sig den kvällen. Mörka tankar tänkta, när allt plötsligt ställs på sin spets. Ett vibrerande allvar. En ångest jag aldrig tidigare upplevt.

När vi satt där i väntrummet hoppades jag att du aldrig skulle säga det du var tvungen att säga, - att det var dags att åka hemåt. Jag ville inte bli lämnad där. Jag ville sitta där med dig i den stunden för evigt. För när vi satt där kändes det så hoppfullt och tryggt, allt elände till trots. Jag vågade inte heller bli lämnad där. Jag ville följa med dig hem, hem till våra barn, hem till vårat liv, till vårat hem. Det gick inte. Det var lika bra att acceptera det hela som ett led i den förändring som skulle komma i och med att vi fått en ny oinbjuden gäst till vårat liv. Till vårat hem. Önska bort, önska nytt. Spelar ingen roll. Nu var det bara jag och min sjukdom, och hur vi skulle brottas den natten.

Ett år har gått. Ett år har kommit. Vi trodde aldrig att det skulle gå. Men det gjorde det, långt bättre än vad vi någonsin kunnat förvänta oss. Vi är starkare nu. Starkare tillsammans. Vi vet att räta upp en slagsida, att rida ut en storm. Nu kan ingen våg i världen knäcka oss. Jag älskar dig.