Där sinnen möts

kapitel 1

Freya

Det tidigare sandvita pappret dansar av färg, eller så mycket färg som ett svart ånglok kan erbjuda. För många skulle loket nog bara vara det, en svart klump utan både färg och finess. För länge sedan tagits ur funktion då de inte längre följer de standarder som nuvarande lok har. Men de olivgröna slätterna med de blåa skogssjöarna ser så mycket mer än så, de ser hur ljuset böjs över det svarta materialet och hur mörk indioblå blossar ut i de skuggiga partierna. De upptäcker varje springa på loket och utan att veta om det så har tiden redan flugit henne ur händerna, den tidiga mjuka morgonsolen har bytts ut mot dagens stekheta strålar.

Den halvfärdiga bilden vilar lätt i hennes knä, varenda penseldrag gjort i extrem prestation. Förutom ett, Freya skulle självklart redigera det senare men för nu lät hon det lite ojämna och panikslagna strecket vara. Det var konsekvensen av det gälla och oväntade ljudet av en tågvissla, ljudet hade kommit så plötsligt att både hon och penseln som, full med färg, vilade på pappret hade hoppat till. Förvisso så var det även hennes egna fel då hon vid detta lag borde förstå att ett sådant ljud skulle kunna uppstå på en tågperrong, men hon kunde inte skaka av känslan att just detta tåg hade använt visslan onödigt mycket. De fräkniga kinderna vänds upp när hon studerar de inte ännu avgångna tåget, funderandes ifall det var någon slags humor i att använda visslan. Tågföraren sitter med benen dinglandes utanför kanten av loket, färgad svart av sot och håret stående åt alla håll. Kläderna har fler hål än stjärnor på en klar natthimmel och den gamle mannens läppar är förvridet i ett halvt tandlöst flin. Freya fnissar till av synen och glömmer snabbt bort alla tankar på den tidigare bitterheten, hennes småleende blir dock avbrutet av ett skärande skratt. Inte ett svagt och behärskat skratt utan ett skarpt och nästan väsande gapskratt, det blonda håret flyger i en halvcirkel när hon kvickt söker ljudets ursprung.

De olivgröna ögonen fastnar på en lång gestalt ståendes, eller rättare sagt hukandes framför en bänk längre bort på perrongen. Det långa korpsvarta håret täcker ögonen i den böjda positionen och de muskulösa, solbrända axlarna skakar i ren hysteri, som om han inte har hört eller sett något mer underhållande på länge. Det hysteriska skrattanfallet blir mer och mer dämpat och tillslut så är det bara pustande av luft, djupa, hävande andetag i ett försök att återfå det förlorade syret. Freya studerar fascinerat den, troligtvis yngre och definitivt längre, pojken. Hennes tankegång blir dock än en gång avbrutet av ett skarpt ljud, men denna gång är hon inte säker på att hon hade önskat det.

Det ryker om pistolens mynning där den är riktad mot den ljusblå sommarhimlen, hon hade kanske funnit det underhållande att någon försökte skjuta himlen ifall inte pistolen sedan förs i den gamle lokförarens riktning. Freya kommer inte ihåg när hon vred på huvudet, inte ens att hon ställt sig upp. Den halvfärdiga målningen av det gamla loket ligger på tågperrongens grusiga mark, nu fläckad av smuts och damm. Den silvergrå metallbiten placerad mot lokförarens riktning ligger stadigt i en maskulin hand, de isblå ögonen hårda och mörka. Inte mörka i färg, utan mörka av något annat, som ett lager av onda tankar som täcker mannens ögon. Det mörkbruna håret är kortklippt och välkammat, bakåtslickat med ett tjockt lager av hårvax som glänser i sommarsolen. "Den som rör sig får en kula i huvudet!" Den iskalla rösten får det att krypa i skinnet, den påminner om de iskalla blickarna som Freya brukar se. Men denna gång så är effekten så mycket större, känslan av is får henne att stå blixtstilla, som om skorna frusit fast vid marken.

Med pistolens mynning tryckt mot lokförarens tinning och den fria handen med ett hårt grepp om den gamle mannens axel så börjar mannen backa mot loket. Hans blick flackar över tågperrongen, iskall och mörk, som om någon när som helst skulle försöka stoppa honom. Med en lätt knuff och svagt hårt muttrande i den gamle mannens öron så klättrar han med vissa problem upp på det svarta loket. Den blå träningsväskan ligger tungt över mannens axel och tvingar ned den bläcksvarta kavajen mot hans axel. "Starta det" Den hårda befallningen får Freya nästan att börja skaka, även ifall den inte varit riktad mot den blonda konstnären. Den gamla tågföraren sväljer hårt, det svaga hånflinet för länge sedan bortsuddat och med smutsiga händer så börjar han att reglera de olika redskapen ombord på den stora svarta klumpen. Med tunga protester börjar loket pusta och stöna, som om det inte vill vara en del av en sådan situation. Rök singlar upp från lokomotivet och tåget börjar sakta röra sig fram över spåret, livsfarligt stål fortfarande i riktning av lokförarens huvud. Skräckslagna, vida ögon möter hennes egna från ett passagerarfönster, varma som en sommarmorgon och nu förvridna i ren terror. Värmen får isen att brytas, Freya känner åter känseln i fötterna och hon får den där känslan, känslan av det där välbekanta pirret. Det genomsyrar henne från topp till tå och som vanligt så kan Freya inget annat göra än att följa dess instinkt. Hon börjar springa.