Romeo & Julia - M.G

femtiotredje kapitlet - aldrig

(Det kan vara typ triggervarning i det här kapitlet eftersom det basically inkluderar slutscenen i Romeo och Julia ur Minervas perspektiv så om ni är väldigt känsliga för sånt kanske ni ska skippa femte stycket)

Jag sitter på min pall mitt emot Marcel och betraktar honom. Pipmannen. Så mystisk, lite läskig nästan. Den mest storslagna man jag någonsin mött. Kanske i hela världen, vem vet? Det jag vet är i alla fall att alla har en fasad. Den mest storslagna kan vara svag. Därför är Marcel en kandidat. Enligt mig. Han lyfter blicken när han blåser ut pipröken och fäster den i min.
"Det är inte långt kvar nu", säger han och hans röst låter som om den spelas av ett dåsigt bluesband.
Jag nickar. Inte långt kvar nu. Helvete.
"Hur känns det?"
"För jävligt."

Han nickar. Mönstrar mig.
"Du har ju en huvudroll", säger han sedan. "Den enda lösningen är mer privat träning med Martinus."
Mer än gärna, tänker jag.
"Jag vet", svarar jag.
"Du ska vara glad att du har den pojken vid din sida", svarar han. "Om du bad honom att dö för dig skulle han förmodligen göra det utan att tveka."
"Vad menar du?" undrar jag. Trots att jag vet. Det kallas kärlek, lilla gumman. Det du ska porträttera alldeles för snart. Så skynda på pysen, visa Martinus att du förtjänar honom.
Marcel ser på mig över kanten på glasögonen och flinar. Jag tänker mig att han är Oden. Enögd och vet allt. Det där med ögat är något jag behöver föreställa mig. Resten är ren fakta.
"Jag märker mer än vad du tror", säger han. "Men jag ska inte snoka i ditt privatliv. Ta vara på honom vill jag bara säga. En pojke som Martinus är ovärderlig."

Sekunden Marcel stänger munnen och lutar sig tillbaka i sin stol slås dörren upp och Linnéa kliver in på teatern. När hon kommer upp på scenen omfamnar hon mig hårt. Jag omfamnar henne tillbaka.
"Välkommen Linnéa", säger Marcel högtidligt.
"Tack, Marcel. Nu kör vi så det ryker!" svarar hon. "Sorg är en konstnärs främsta vapen", viskar hon till mig och sen sätter hon sig ner på pallen bredvid min.

Pallarna fylls på med tiden och när klockan slår sju är pallen på min högra sida fortfarande tom. Ingen har tagit den för alla vet att det är Martinus plats. Jag sväljer en gång och tänker på hur jag knappt pratat med Martinus. Jag har pratat om honom. Med Marcus.
"Jaha", säger Marcel och ser dystert på den tomma pallen. Han liksom sjunker ihop lite.
Precis som har reser sig upp kliver Martinus in och synen av honom berör mig så mycket att jag nästan börjar gråta. Och jag vet varför. Han bär ett par slitna jeans och en vit t-shirt. Hans hår är fuktigt. Han har precis samma utstyrsel som den där dagen när Colin var så ledsen och han ringde på hos mig. När jag smällde igen dörren rakt i hans ansikte. Och det får mig att inse precis vem Martinus är. Snarare vilken låt. Och för mig känns det som om allt faller på plats och mitt hjärta smälter, det brinner inte. The time of the turning, Peter Gabriel. Han slår sig ner bredvid mig och jag kan inte låta bli att le.

Jag ligger på rygg på scenen. Låtsas vara död fast inte död. För ett serum får mig att verka död. Så jag är död fast jag lever. Något som jag mer eller mindre testat på i verkligheten. Jag hör hur Martinus Romeo, får syn på mig Julia och han säger sina repliker som om det var något man faktiskt sa. Sen dör han och lägger sig bredvid mig efter att ha druckit luften ur den lilla flaskan med en fantastiskt vacker etikett. Luften är gift. Och Martinus Romeo drack det medvetet för att han var fullkomligt hjärtekrossad över min Julias död. Sen vaknar jag ur min död fast levande sömn fast inte för att min drömprins väckte mig till liv. Jag sätter mig upp och Martinus är så fruktansvärt bra på att spela död att jag nästan börjar gråta innan jag ska vara glad att se honom innan jag inser att han är död. Sen tar jag upp låtsaspistolen och skjuter mig själv med ett ljudlöst skott i huvudet.

Jag faller ihop bredvid Martinus och när Marcel bryter scenen tar han ett grepp om min midja och drar mig tätt intill sig.
"Vi måste prata", viskar han. "Vänta på mig utanför sen."
"Okej", säger jag och känner en orosklump växa i magen. "Är det nåt särskilt?"
"Inte direkt", säger han och ler, kysser mig snabbt på pannan innan han reser sig.

Jag står med min jeansjacka i entrén och ser på när alla lämnar byggnaden. Linnéa och Ärtan stannar och ger mig varsin kram innan de går.
"Vi hörs", säger Linnéa och stryker undan en hårslinga ur mitt ansikte och ler lätt.
Jag nickar och känner mig nästan kvävd då min saknad efter Viggo alltid blir dubbelt så stark så fort jag möter hennes sorgsna blick på allvar. Medan jag ser på dörren som stängs bakom henne sluter Martinus upp vid min sida.
"Jag tänker gå rakt på sak", säger han. "Utan några krångliga ursäkter. För jag undrar bara. Jag älskar dig på samma nivå som jag älskar Marcus."
Han ser på mig och hans ögon är tårade och jag stryker med tummen över hans kind. Han tar mig hand och håller den.
"Och jag vill att du ska prata med mig", viskar han med tjock röst. "Men du pratar med Marcus istället. Som om jag inte klarade av sanningen."
"Men sanningen är inte att du dödade Viggo", viskar jag och känner hur även min röst blir tjock.
"Jag fucking vet!" utropar han och slår händerna för ansiktet. Gnider runt dem där och jag förstår genast att han gråter. "Men sanningen är att jag ändå aldrig kommer förlåta mig själv för det som hände och det är något som både du och jag måste acceptera annars tror jag tyvärr att du är illa tvungen att lämna mig..."
Nu bölar han som ett litet barn och jag tar det lilla barnet försiktigt i min famn och sjunker ner på golvet och vaggar honom sakta, hyschar honom. Känner hur hans rygg skakar något hysteriskt.
"Kommer du lämna mig, Min?"
"Aldrig", svarar jag lugnt och det är det mest självklara som någonsin kommit ut ur min mun. "Jag kommer aldrig lämna dig."