Romeo & Julia - M.G

åttonde kapitlet - två oändligheter

"Du måste förstå att det inte bara är att spela", säger Martinus. Han står framför mig på scenen. "Även fast det kan se lätt ut är det svårt. Julia är en svår roll. Det är svårt att spela kär."
Jag nickar. Vi är helt ensamma, eftersom Martinus har lovat Marcel att han ska öva extra mycket med mig för att jag som nybörjare ska spela huvudroll i en uppsättning. Åh gud. Vad har jag gett mig in i.
"Marcel säger att du har teatern i dig, så han vill inte att vi ska satsa på grunderna. Han vill att jag ska dra fram Julia, som du tydligen också har inom dig."

"Okej", säger jag. "Så var ska vi börja?"
Martinus ser ut över teatern som om svaret skulle finnas där. Jag undrar om det är en konstsak och följer hans blick.
"Du måste lära dig att spela kär", svarar han, fortfarande med blicken riktad rakt ut i luften, som är vår publik. "Julia är så kär i Romeo att hon gör allt för honom. Hon dör för honom."
"Jag vet", säger jag.
Det är helt omöjligt för mig att förstå hur Martinus kan säga det här utan att bli det minsta lilla generad. För det är ju ändå han som är Romeo och jag som är Julia.

"Jag vet vad du tänker", säger han och skrämmer totalt livet ur mig. Kan han läsa tankar? "Nej, jag kan inte läsa tankar men jag är bra på att läsa av folk."
"Du kan säkert läsa tankar", säger jag och ser in i hans ögon där hela rymden får plats. Om hela rymden får plats i en enda människas ögon, då måste den människan kunna läsa tankar.
"Kanske, men det kan vi diskutera någon annan gång", säger han och behåller blicken i min. "Det viktiga är att du inte tänker på dig själv som Julia. Du och Julia är två olika personer inom samma skal. Det är inte Minerva som är dödsförälskad i Romeo, det är Julia."

Jag känner hur modet sjunker inom mig. Hur hade Marcel tänkt att jag skulle klara av det här? Jag är nog mycket bättre på att spela sten, om ens det.
"Så om du inte tycker att det blir för mycket så vill jag att du ska kyssa mig. Eller rättare sagt att Julia ska kyssa Romeo, det kommer ändå behöva ske förr eller senare", säger han plötsligt och jag har inga inälvor kvar i min kropp.
"Va?" flämtar jag fram, men jag tackar inte heller nej.
"Kan du kyssa mig? Utan att vara Minerva?"

Jag sväljer en, två, tre gånger. Det slår mig att det inte finns något syre i rymden. Åh herregud. Åh herregud. Nu slår det mig att jag aldrig har kysst nån. Ska Julia kyssa någon innan jag hinner göra det? Jag möter Martinus blick och rymden tar allt mitt syre. Av någon anledning får det mig att luta mig fram och försiktigt trycka mina läppar mot hans.

Vartenda dammkorn i luften stannar och jag inser att jag kunde andas för nu kan jag inte andas på riktigt. Jag kysser Martinus.

Nej.

Julia kysser Romeo. Jag tänker på hur olycklig Julia måste vara. Hur kan ens enda lycka vara orsaken till hennes olycka? Hennes död. Men Julia vet inte det. Det enda hon vet är att Romeo är hennes lycka. Och att han ger henne syre. Han får henne att andas på riktigt. Jag fast Julia andas in hela Martinus fast Romeo och jag trasslar in mina och Julias händer i deras hår och deras händer lägger sig på våra midjor och jag tror att Julia inte ser den mörka himlen med alla stjärnor i Romeos ögon. Hon ser en ljusblå himmel med vita små moln och plötsligt är inte Martinus läppar mot mina längre för nu är det bara Julia och Romeo som står där.

"Hur kändes det?" säger Martinus, han ligger på rygg på scenen och jag ligger bredvid honom och betraktar hans profil.
"Jag kände mig som Julia", svarar jag.
"Inte i början", säger han.
"Nej, inte i början", upprepar jag. "Men sen, sen kände jag mig som Julia och du var inte Martinus längre."
Han skakar på huvudet och sätter sig upp, ser ner på mig. Hans ögon är fortfarande rymden. Hur kan en enda människa bära två personer och två oändligheter inom sig? Tänker jag.
Hur kunde jag ha turen att möta honom?

Hoppselihoppsan. Hur ofta vill ni att jag ska uppdatera denna?