Piratkrönika Annie Money

Olyckan

Om någon hade sagt till mig när jag var liten att jag en dag skulle bli en av de mest efterlysta i landet så skulle jag trott att det var galna. Men tyvärr skulle de ha rätt. Men allt händer av en anledning. Så här började det.

Jag hade nyss fyllt tio år, jag hade det bra, jag bodde i en by i Minnesota tillsammans med mina föräldrar. Jag hade en storasyster också men hon hade flyttat till New York för att göra karriär. Hon var tio år äldre än mig. Båda föräldrarna arbetade som lärare, Mamma undervisade i Litteratur och pappa var fysikprofessor på gymnasiet. Sen var det jag, jag var en tystlåten person. Jag höll mig mest för mig själv och lekte på mitt eget sätt., vilket gick ut på att hitta nya gömställen därav kunde spionera och samla på så mycket information som det bara gick. Men de bästa gömställena fanns i mitt eget hem, vi bodde i ett mycket gammalt hus som var fyllt med hemliga gångar som bar aJag kände till, där brukade jag gömma mig när föräldrarna hade gäster och tjuvlyssnade på deras samtal. Men en dag förändrades allt

Jag satt i mitt hemliga rum och läste i en bok, när jag plötsligt hörde en hög smäll.

"Vad var det," sa jag till mig själv.

Jag drog i en spak så att väggen öppnades, sen sprang jag ut genom dörren. En bit bort såg jag att rök steg upp mot himlen. Jag sprang åt det håll som röken kom ifrån. Det jag fick se då är något som jag fortfarande ser i mina mardrömmar. Skolan stod i lågor, ännu värre var att jag visste att mina föräldrar var därinne. Jag hade slutat skolan för dagen, men mina föräldrar undervisade de äldre eleverna lite senare på dagen. Jag såg hur folk sprang ut ur skolan men mina föräldrar var inte där. Jag kämpade, men tillslut kunde jaget stå emot längre.

"Mamma, pappa!" skrek jag. Jag ville springa in, men det var någon som tag i mig.

"Är du fullständigt galen unge," jag kände inte igen rösten, men jag struntade i vem det var, jag kände att jag var tvungen att hjälpa mina föräldrar.

"Släpp mig! Mina föräldrar är kvar därinne! Jag måste hjälpa de!"

"Nej, du måste stanna här, brandkåren kommer snart."

Brandkåren kom efter en stund,d e sprang in för att släcka elden och för att försöka hjälpa de som var kvar. Men jag kände att jag inte stod ut mer. Jag sprang hem igen och tog mig till mitt gömställe. Jag la mig bland några kuddar som jag samlat ihop och grät. Jag hade i för sig inte hört något om mina föräldrar, men jag visste redan att de inte överlevt. Jag visste inte hur jag kunde veta, men jag visste. Det kändes som om hjärtat skulle brista, de enda jag nånsin älskat hade tagits ifrån mig. Jag bara låg där och grät ett bra tag. Men sen hörde jag röster utanför.

"Stackars människor, de var ju så trevliga och intelligenta.

"Mrs Donaldsson, vad gör hon här," tänkte jag. Mr och Mrs Donaldsson var våra närmaste grannar, Mrs Donaldsson arbetade för stans tidning jag brukade ofta spionera på henne för att få veta vad som hände i stan.

"Ja, men vad hände med deras dotter?" frågade Mr Donaldson.

"Hon kom tydligen till skolan och såg branden, men sen sprang hon iväg. Stackars flicka, hon måste vara helt förkrossad, men vem ska ta hand om henne nu?"

"Hade de inte en dotter till... i New York var det väl.!"

"Jo, i för sig, men det är ju långt härifrån, dessutom har de inte hört av henne på länge, de vet inte ens om hon har samma adress eller har flyttat?" Antagligen måste hon till barnhemmet

'Barnhemmet,' tänkte jag. 'Nej aldrig att jag tänker låta de ta mig dit.'

I byn fanns ett barnhem där föräldralösa barn bodde, jag brukade gå dit och spionera ibland och jag hade sett att det inte var ett bra ställe, visst de fick mat, kläder och en säng, men de tvingades ändå att leva med människor som inte älskade de, oh de fick knappt prata eller skratta.