Piratkrönika Annie Money

Resan

Jag vaknade med ett ryck, vad klockan var hade jag ingen aning om, men tänkt att de svar dags att kolla igenom tåget. Jag smög upp ur sängen,  tog min ficklampa från min ryggsäck oh började lysa runt i kupén. Jag såg en handväska som låg på golvet.

Att göra fel hade blivit en van för mig, jag hade stulit, ljuga och flytt från lagen, så utan att tänka tog jag väskan och sökte igenom den, där fanns lite pengar, en puderdosa, smink och en nyckelknippa. Jag tog fr mig lite av pengarna.

'hmm, en pderdosa kanske kan komma till användning.'

Sen släckte ag lampan och gick ut i korridoren.

Jag gick igenom tåget ända bort till sista vagnen.

"Bara en dörr kvar."

Dörren var låst och omöjlig att få upp.

"Vad håller du på med."

Jag vände mig om, bakom mig stod en man. Han var lite längre än mig och ganska rund, han hade ett runt ansikte och hade stora buskiga mustascher, han var klädd i uniform, så jag fösrstod att han arbetade på tåget.

"Jag.. um."

"Det där är godsvagnen, där finns bara paket som ska skickas vidare.

"Åh, förlåt, jag gick visst lite fel.. jag.. ska till baka till min plats nu.

"Får man fråga vem ni är fröken?"

"Annie Money," svarade jag stadigt utan att se på
honom.

Det var tyst, men efter några sekunder så svarade han.

"Jag hoppa satt ni får en trevlig vistelse miss Money.

"Tack så mycket sir," svarade jag.

Jag gick tillbaka, men ännu längre bort den här gången. Jag hittade några vagnar där folk ställt sina resväskor, antagligen fick de inte plats i deras kupéer. Men där låg något som jag hade hoppats att hitta.

"En sovsäck."

Den hängde på en stor ryggsäck, jag hade sett såna i en tidning, det var en som bergsklättrare använde för at kunna sova i stark kyla, en kunde hålla värmen i låga temperaturer.

'Tydligen ska någon upp till fjällen, eller så ska någon ta ett plan för att bestiga mount everest. Men hur som helst, så är den här min nu.'

Jag tog sovsäcken och spände fast den på min ryggsäck.

Jag såg ut mot fönstret. Solen höll på att gå upp.

'Tåget stannar nog snart, då kan jag hoppa av utan att någon ser mig.'

Mycket riktigt, efter en stund såg jag en stad som närmade sig. Sakta men säkert stannade tåget. Så fort dörren öppnades så hoppade jag ut och sprang iväg.