FLICKAN som levde med VARGAR

7 år tidigare.

Hedwig satt i gräset och lekte med paljetter. Hon tyckte det var så vackert när solen reflekterades i dem.Små ,blå moln gled fram över den blå himlen.Det var en solig morgon i byn Sunne i Värmland. Hedwig var religös och kunde prata nästan flytande, fast hon kunde inte säga "R", hon var bara fem år. Hon hadde blont hår och blå ögon, tillskillnad från de två andra pojkarna som spelade fotboll på ängen, ty båda hadde brunt hår. Pojkarna hette James och Albus. James var lång för att vara fem år, han hade gröna ögon. Albus kom från Brasilien, han var "halv", så som barnen i skolan alltid sa när de mötte honnom, hanns pappa var från Sverige och hans mamma från Brasilien. James och Albus var bästa vänner. De spelade på Hedwigs gård. Nu satt i alla fulla fall Hedwig och kastade förstulna blickar på dem, där hon satt i gräset. De tre var bästa vänner. Tillslut ställde hon sig upp,

-jag tänkej vaja me.

James tittade på henne.

-fotboll e bara fö killar.

-JAG VILL VAJA ME!!

-näää...sade Albus. Sedan återgick båda till att kolla på bollen.

-då gåj ja. Sade Hedwig och vände sig om, den långa sommar tröjan släpade i marken när hon började gå mot ängen, den som låg in till skogen.

När hon kommit en bit vände sig James och Albus om, och liksom för att konstatera sade Albus,

-Hedwig går nu.

-det får hon säkert inte, sade James. Vi säger ti hennes mamma.

Så vände de sig om och gick upp till huset. De knackade artigt och Hedwigs mamma kom och öppnade. Hon hade brunt hår och ett bländande vitt leende.

- nejmen hej pojkar! Vad har ni på hjärtat då?

Sade hon varmt.

- vi här på hjärtat att Hedwig går nu! Sade James.

- Ojdå, hon skulle ju be sin morgonbön! Då får kar ropa tillbaka henne, och ni ska väll hem nu? Ni fick bara sova hoss oss en natt, så spring hem nu!

James och Albus hämtade sin boll och sprang hem. Under tiden satt Hedwig i gräset på ängen. Gräset var så högt att hon nästan inte syntes. Gräset vajade i takt med vinden och hon blev lite irriterad när ett extra stort och fluffigt moln skymde solen, då reflekterades nämligen inte paljetterna längre. Hon tryckte ner dem i fickan på tröjan och ställde sig upp. Då glimmade något till i skogen, bara ett par meter ifrån henne. Det var ett par ögon, de var gula och smala. Hon gick närmare, nu stod hon vid början av den mörka skogen. Det glimmade till lite längre in, det var så, lockande! Hon gick in och mörkret slöt sig om henne. Hon gick lite längre in och snavade på en rot. Hon började gråta. Då kom de gula ögonen närmare. Det var en varg. En hona. Spenarna dröp av fet, varm, mjölk. Hon hade förlorat en unge, men fem fanns fortfarande kvar. Hon hade moders instinkten. Hon böjde ner sin stora nos. Hon slickade bort tårarna från Hedwigs kinder. Hedwig såg förstummad på varghonan. Såg grabbade hon tag i nosen på henne, varghonan blev inte arg, hon lyfta bara huvudet tills Hedwigs fötter inte längre nådde marken, då gjorde hon ett kast med huvudet och Hedwig landade på hennes rygg. Då hördes rop.

-Hedwig, Hedwig!

Men Hedwig hadde glömt hur man talade. Varghonan gjorde en snabb sväng, och de var plötsligt uppslukade av den stora, stora skogen.

Alltså ledsen blev ett skitkort kapitel men aja❤️ nästa blir längre! Hoppas ni gillar boken, puss🌸😘