FLICKAN som levde med VARGAR

Kapitell 2. Människor i skogen

Okej, andra delen nu då! Nu är detta Hedwigs perspektiv, alltså jag kommer skriva boken som om det är hon själv som berättar❤️ glad för att ni läser❤️😘😊

Skogen var sluten, hemlighetsfull. Fast jag sprungit mellan träden så många, många gånger, hoppat över stockarna, tävlat med mina vargsyskon och jagat här, så kändes det som om jag fortfarande inte kände skogen tillräckligt. De kommer nästan aldrig personer hit, min mor har talat om att de är farliga, jag har bara sett människor några gånger. Konstigt nog vet jag hur de ser ut, hur det känns att bli älskad av dem, skratta, prata. Jag kan inte prata. Jag vet orden, de finns där, men hos min mor och far och mina syskon har jag aldrig behövt prata. Vi hälsar med svansviftningar. Jag kan inte vifta med någon svans. Jag hälsar genom att låta. Gnyfta. Det finns inget annat ord. Ja, jag är konstigast i flocken. Jag springer på två ben, men är ändå lika snabb som mor och far. Jag har ingen svans, min nos och mina öron är odugliga. Jag fryser alltid på vintrarna, jag har ingen päls. Bara på huvudet. Där har jag långt, blont, trassligt och lite vågig päls. På vintrarna tar jag på mig min "överhud", det är liksom en andra hud. Den är lila och når mig till låren. Just nu var jag på jakt med mina syskon och far, flockens Alpha. Vi sprang mellan de tysta träden, deras tassar och mina fötter blev en rytm i marken, dunk,tadunk,dunk,tadunk. Det var skymning och solen började gå ner. Det gjorde mig inget, mina ögon hade sedan länge vant sig vid kvällarnas jakt i mörker. Plötsligt stannade Far upp. Hanns öron var spetsade och varenda nerv på helspänn. Något fanns på ängen framför oss. Ett rådjur! Jag kände hur spänningen pulserade mellan mig och mina bröder. Snart. Lite närmare. Snart. Rådjuret började röra oroligt på sig. Nu eller alldrig! Jag sprang fram över ängen, nej, jag flög fram! Rådjuret började springa, men jag var i kapp de. Jag tog ett skutt över det och klängde mig fast i ryggen på det. Rådjuret föll och mina systrar och Far var snabbt bredvid mig. Han slickade mig i mungipan som tecken på att jag hade varit duktig, nu hade vi mat till hela flocken! Mina bröder och Far började gå tillbaka till skogen för att visa bytet, när Far såg att jag satt kvar i gräset gläfste han. Jag gläfste tillbaka att jag kom snart. Far vände sig om och travade efter de andra.

Jag satt och grävde i fickorna på den lila ytterpällsen, det var vår men fortfarande kallt ute. Jag fick plöttsligt fram en palljet. Den var rosa. Minerna vällde upp genom mig. James och Albus. Ängen. Vargen. Mamma. Pappa. Jag kunde tala! Jag kom ihåg orden. Jag försöker säga dem, men tungan vill inte röra sig! Jag ställer mig häftigt upp. Steg hörs bland träden på andra sidan ängen. På andra sidan är det bara träd, och träd har inga fötter eller tassar att gå med. Jag tar några skutt och är framme vid andra sidan ängen. Jag går in mellan träden. Jag har gått här förut. Invid några träd ligger en, en boll! Stegen närmar sig. Jag hör personer som pratar.

- shit asså! Den kom långt!

-ah! Bara vi inte tappar bort den, det var ju den bollen vi hade när...duvet..när Du-Vet-Vem blev kidnappad...

- men sluta nu! Du kan väll ändå säga hennes namn! Hedwig,Hedwig,HEDWIG!

-Nee lägg av! Det drar otur över sig och säga de dödas namn!

-skärp dig, du har väll ändå inte blivit religös som henne? Dessutom, sluta säg att hon är död!

Då går jag fram mellan träden. Jag håller bollen i händerna.

De två pojkarna är tolv, de får inte fram ett ljud, men de är inte stumma, som jag. Då yttrar sig En av dem.

-du har rätt. Mer levande än hon kan man nog inte bli, säger Albus.

Thank you for reading❤️❤️ nästa kap kommer kanske på fredag elr tidigare❤️