Snön faller sorgligt ner från himlens dystra gap För att snart möta sitt grymma öde på den svagt uppvärmda asfalten. Jag sitter hopkrupen i världen där mörkret är mörkare än mörkast. Där tänker jag stanna, där tänker jag sitta tills snön slukat mig. Världen är en enda dimma med utsuddade mörka bakgrunder. Och jag har absolut inget.
Allt skulle bli bra, du skulle aldrig lämna mig. Det var det du sa, men du ljög. Du visste att du inte skulle stanna, du visste att det inte skulle bli bra. Du ville såklart mitt bästa, att jag skulle må bra, så du höll det hemligt. Men är det så en bästis gör? håller grova saker hemligt för en vän? Du dolde det väl, det måste jag erkänna.
Du berättade det inte förrän 3 dagar innan, du skulle flytta. Det brast inom mig, i min kropp ekade smällen från hjärtat i flera minuter. Du hade vetat det i snart tre månader utan att du sagt något. Du sa att du inte ville att jag skulle oroa mig över framtiden utan njuta av stunden. Du sa att du alltid skulle finnas kvar hos mig, men du skulle flytta hundratals mil, hur skulle du kunna finnas kvar?
Dagen innan flytten träffades vi en sista gång. Vi satt hopkrupna mot den gråa stenväggen som reste sig bakom oss. Vi satt och teg båda två. Mina tankar var ett hav av känslor. Vågorna som brusade och höll på att skölja bort dig från mig. Snart skulle du ligga strandad på en ö bortom mina minnen. Snart skulle du vara glömd, men jag lovade att kämpa för att för att ha kvar dig i det mörka gapet. Jag såg på dig, ditt ansikte var ett enda stort knytnävsslag. Om du skulle gå, skulle knytnäven attackera mig, det visste vi båda två. När vi skulle skiljas från varandra slängde du dig över mig och höll om mig. Jag ville att du aldrig skulle släppa taget.
"Du lovade att du skulle stanna," fick jag tillslut ur mig. Det blev en lång tystnad innan du tillslut svarade:
"jag ljög". Där kom knytnäven, mitt på hjärtat, Andningen satte sig i halsen. De två orden var de sista du sa till mig.
Jag följde dina rörelser medan ljudet av dina fotspår avlägsnades. Den isande vinden ilade mot mig och förde med en doft, doften av dig. Jag vågade inte insupa den i rädslan av att den skulle ta slut och försvinna. Snart skulle horisonten frossa dig och du skulle försvinna för gott. Ett sista hopp skrek till mig att du kanske skulle vända om, åtminstone se på mig, en sista gång med dina skarpt lysande smaragd blåa ögon. Men du vände aldrig om, du gav aldrig mig en sista blick.
Du hade lämnat mig, Allt jag hade var borta. Nu lever jag helt själv på bottnen av ett hav med luft. Vinden är vågor som för bort dig. Snart kommer du vara strandad på en plats bortom min värld. Snart kommer du vara borta. Det värsta av allt, jag kan inte kämpa för att hålla dig kvar.
