Svara mig simon, finns jag?

Kapitel 2

Jag sitter i Simons föräldrars bil påväg hem. De gråter också, men inte lika mycket som jag. Kanske för att jag såg när det hände? Kanske för att jag är yngre? Inte vet jag. Det ända jag vet just nu är att läkarens ord ekar i mitt huvud.

"Jag beklagar... Men er son överlevde inte. Han hade inre blödningar och flera ben var krossade."

Jag hade bara stått bredvid herr och fru Malm och stirrat på läkaren som ett fån. 'Han ljuger. Han kan inte tala sanning. Detta är dolda kameran' hade jag tänkt. 'Min fina Simon kan inte vara borta ur mitt liv. Han FÅR inte vara ute ur mitt liv!'

När jag kommer hem är pappa redan hemma. Han tar mig i sin famn när jag kommer innanför dörren och smeker mitt hår. Läkarna måste ringt till honom. Han bär upp mig till mitt rum och bäddar ner mig i sängen.

"Lilla gumman..." Viskar han och smeker mig över håret igen.

Jag är bara tyst... Jag orkar inte svara. Eller kan jag ens svara?

Pappa sitter kvar hos mig tills sent på kvällen. Vi säger inget. Han försöker fråga mig hur jag mår, men jag svarar inte. Jag kan inte. När pappa frågar mig om jag klarar mig själv nu nickar jag svagt. Han lämnar rummet och där ligger jag kvar i min ensamhet. Jag gråter inte, nejnej! Jag kan inte det heller. Jag kan ingenting. Allting är omöjligt utan Simon.

--------------------------------

Jag har inte sovit en blund. Varje gång jag stänger ögonen så ser jag det framför mig.

Jag ser Simon le så stort så man tror att hans kinder kommer spricka.

Jag hör det öronbedövande skriket från Emma, tjejen bakom mig.

Jag ser Simons ögon fyllas med skräck och smärta i samma sekund som bilen slår i honom.

Jag ser hans kropp flyga som om den inte vägde ett enda gram.

Jag ser förarens skräck i blicken.

Jag ser Simon falla till marken och grina illa av smärtorna av att hans organ blöder.

NEJ! Jag klarar inte att se det, så jag låter mina ögon vara öppna. Jag har börjat höra hur mamma och pappa rör på sig på nedervåningen. Efter en stund kommer mamma in i rummet och sätter sig på sängen bredvid mig.

"Hej gumman, jag kommer stanna hemma idag, så jag kan vara hemma med dig och stötta dig."

Jag reagerar inte ens. Jo, hon kan väll vara hemma om hon så vill. Men jag bryr mig inte. Jag kan väll bara ligga här i min ensamhet och dö? Då får jag ju möta Simon igen.

"Gumman, jag vet att detta känns tufft, men du kan väll åtminstone kolla på mig?" Säger mamma.

Jag ligger med huvudet mot väggen, men jag hör hur mamma lider av att jag stänger henne ute.

Jag vill vända mig om. Krama henne, gråta mot hennes axel, det vill jag verkligen. Men jag klarar inte det. Om jag lät mig själv gråta skulle jag aldrig sluta.

Efter en stund lämnar mamma mig och går ner igen. Hon är klok hon. Hon vet att det inte går att göra något åt sorg. Hon vet hur hopplös jag är att prata med. Så där ligger jag i sängen. Hela dagen.

Mamma kommer upp då och då för att kolla till mig. Jag hör allt som händer i det lilla radhuset.

Pappa kommer hem.

De frågar om jag vill ha kvällsmat.

Jag svarar inte.

De bär upp en tallrik med makaroner och köttbullar, men den blir bara stående då jag inte orkar äta.

De kommer och säger god natt.

De somnar.

Och efter en stund somnar jag också av total utmattning.

Jag drömmer om det hela.

Jag går fram längs vägen. Jag har precis slutat skolan och ska möta min underbara kompis nu. Skolan var som vanligt skit, men nu ler jag stort. Jag ler alltid när jag möter min själsfrände.

Jag kommer fram till den stora vägen och ser henne på andra sidan. Hon ler sådär så att det pirrade i mig. Jag börjar småspringa över vägen men känner något slå mig i sidan. Hårt. Det känns som om alla ben i min kropp krossas och jag flyger genom luften.

Jag faller till marken och på bara några sekunder är hon framme vid mig. Jag hör henne skrika mitt namn och att se henne gråta gör ont i min själ.

Världen försvinner runt mig och jag tar all kraft jag har kvar till att hålla Tess kvar vid mig. Hon kan inte lämna mig. Varför försvinner hon? Hon lovade ju att vi skulle vara med varandra för alltid. Jag känner ett sånt starkt hat för henne. Hon lämnade mig.

Jag vaknar sittande i sängen. Tårarna rinner ner för mina kinder och sängen är blöt av svett. Paniken fyller mig mer och mer för varje andetag jag tar. Mamma stormar in i sovrummet och kramar om mig. Pappa kommer springande efter och kramar om oss båda.

"Han hatar mig!" Skriker jag medan mamma gungar mig långsamt fram och tillbaka och smeker mitt hår.

Pappa hyschar mig lugnande men det funkar inte.

"Han hatar mig! Jag lovade honom att vara vid hans sida för alltid, jag ljög!" Skriker jag igen.

"Han hatar dig inte, gumman." Viskar pappa. "Det fanns inget du kunde göra."

"Jag ljög för honom. Han kommer aldrig förlåta mig." Gråter jag medan mamma och pappa bäddar ner mig i sängen igen.

~< Lite kortare del nu, blev det. Men i dunno, kände för det. Ny del kommer inom kort, är på semester just nu. Då har man ju tid att skriva lite oftare ^.^ såg att nån faktiskt läste förra delen! Blev superglad över det eftersom denna är min första berättelse ever på wattpad.

//VeryUnknownPerson >~