Du och ingen annan

Ett - Korridoren

Jag sitter på taket. Det är högt upp, men jag är inte rädd. Höjden lugnar mig, ger mig styrka. Att ha livet under kontroll. När som helst kan jag hoppa, men det gör jag inte. Än.

Jag svassar genom korridoren. Det är inget jag tänk på på ett tag, det har väl blivit en vana. Något annat jag inte har tänk på är att jag inte lägger märke till min omgivning, jag bara går. Filippa och Emma går bakom mig. De svassar minst lika mycket, men jag vet att det är mig alla tittar på. Varför förstår jag inte, det bara är så. Emma och Filippa säger att jag är den killarna vill ha och tjejerna vill va', men det är inte sant. Ingen här känner mig, ingen alls.

Vi kommer fram till skåpen där några andra tjejer står. De tittar upp och ler sina Barbieleénden. Jag får lust att kräkas. Istället ler jag och putar med läpparna.
        "Heeej älsklingar!"
Jag kramar sammanlagt fyra tjejer innan de börjar babbla. Det är något om en fest - klart jag ska komma. En tjejkompis bror som var "så jävla snygg". Sedan orkar jag inte lyssna mer. Jag tar upp mobilen och öppnar snap. En bild från Marcus. Jag smälter inombords. Han står med bar överkropp i ett badrum och har skrivit ett hjärta i hörnet. Jag stirrar på bilden och ser till så att ingen i gänget ser den. Marcus är 2 år äldre, går ettan på gymnasiet, men som att jag bryr mig. Ju äldre desto snyggare? Jag skickar en selfie med putande läppar och ett likadant hjärta till honom innan jag släcker skärmen och återgår till verkligheten.

Vi har tydligen kommit fram till klassrumsdörren när Axel och hans gäng kommer fram. Han rufsar till håret och ler utmanande mot mig. Det gör mig minst lika äcklad som Barbietjejerna.
         "Snygg tröja Jossan", säger han och flinar mot mig. Jag har på mig en kort vit t-shirt med djup urringning. Axel stirrar och fortsätter flina. Nästan alla killar i hans gäng skrattar stöddigt. Jag vill bara springa till närmsta toalett och spy, men då kommer läraren och lektionen börjar.