Häxor.

Denna historia är på svenska. Kanske skriver den på engelska om jag har tid någon dag.

Den handlar om två tjejer, Mimmi och Lizzy. Den är skriven ur Mimmis perspektiv, och Mimmi, det är jag. De upptäcker en dag att de har magiska krafter, att de är häxor. De får flytta till en annan dimension där det ligger en skola för häxor. Witchendale heter skolan.

Antar att jag ska skriva ett smakprov.

----------------------------------------------------------------------------- 

   ”Snabba dig Lizzy! Vi kommer försent!” skrek jag och sprang över skolgården det snabbaste jag kunde. Mitt blodröda hår virvlade bakom mig som vatten.

   ”Jag försöker!” skrek hon till svar. Vi sprang upp för trappan sida vid sida, två steg i taget. Vi slängde upp dörrarna och kutade, sida vid sida längs korridoren ner till mattesalen. Jag öppnade dörren och sprang in. Tätt bakom mig sprang Lizzy.

   ”Förlåt för att vi är sena. Det var ett vägarbete” sa jag och stannade framför Camilla, vår lärare. Hon var lång och smal, med ett allvarligt uttryck i sitt smala ansikte. Hennes blonda hår var alltid uppsatt i en bulle i nacken. Alltid perfekt, aldrig ett hårstrå på fel plats.

   ”Det sa du förra veckan också. Du måste komma på något mycket bättre, Mimmi. Du och Lizzy får kvarsittning efter skolan, kom inte för sent” sa Camilla och fortsatte att skriva upp Mattetalen på tavlan.

   ”Ja” mumlade jag och Lizzy i kör och gick tysta och satte oss längst bak i klassrummet. Vi hörde hur alla mumlade om oss. Men vi var vana.

   Mattelektionen flöt på i ett virrvarr av siffror, rop och skrik från de andra eleverna och ett och annat skrik från Camilla. När lektionen var slut gick jag och Lizzy ut på skolgården och satte oss på den låga stenmuren som omgärdade gården.

   ”Vad ska du göra ikväll? Jag har en matteläxa jag inte gjort, kan du hjälpa mig?” frågade Lizzy. Han satt och dinglade med benen.

   ”Visst, om du hjälper mig med Spanskan” svarade jag och vi båda skrattade. Så var det alltid. Skoldagen flöt vidare. Inga fler missöden hände. När det ringde ut satt jag och Lizzy kvar i Mattesalen. Camilla kom in. I famnen hade hon en hög med papper, antagligen matteprov hon skulle rätta.

   ”Ni får gå om en halvtimme. Inget prat och inget ståhej” Hon satte sig surt ner på stolen bakom katedern. Hon var inte glad över att behöva vara kvar och vakta oss. Den närmaste halvtimmen verkade vara en evighet. I början satt jag och kollade fram på tavlan, men det var bland det tråkigaste som fanns, som att se våt färg torka. Så jag började kolla ner i bänken, följde ådringarna i trädet, men det var precis lika tråkigt. Så tillslut vände jag mig om och kollade ut genom fönstret. I glipan mellan två av husen kunde man se en strimma av mörkt vatten. Havet.

   ”Ni kan gå nu. Halvtimmen har gått” Camillas röst drog mig tillbaka till verkligheten. Jag kollade på Lizzy. Hon nickade och vi ställde oss upp båda två. Vi gick bredvid varandra mot dörren. Väl ute i korridoren började vi springa. Vi sprang ut på skolgården och stannade först när vi stod i grinden.

   ”Så vad gör vi nu?” frågade hon och drog luggen ur ansiktet med ena handen. Hennes perfekta svarta hår hängde som en slöja bakom henne. Hon såg ut som en liten ängel.

   ”Vi kan gå till parken. Du lovade att visa mig stället där det växte vilda smultron” sa jag och log.

   ”Visst, varför inte. Kom vi går” svarade hon. Vi började gå mot parken. Parken var mer som en mindre skog. Man kunde lätt gå vilse.

---------------------------------------------------

Första delen, vad tycks? Mera kommer när jag har tid.