När jag går ensam hem i mörkret.
Det är först då jag inser att det verkligen är slut mellan oss.
Det spelar ingen roll hur mycket jag älskar dig.
För du känner inte samma sak längre.
Det är inte ditt fel.
Man bestämmer inte över sina känslor.
Jag går till parken där vi brukade vara.
Hittar snabbt parkbänken.
Den parkbänken.
Där vi ristade in våra initialer.
Med mina hemnycklar.
Jag tar samma hemnycklar och börjar skrapa vid bokstäverna.
Det känns som ett avslut.
Ett sista hejdå.
Jag skrapar bort det sista märket vi lämnade på omvärlden.
För du och jag är inte ett "vi".
Vi var det.
Men inte längre.
Och du och jag kommer aldrig att bli det igen.
Innan jag går stryker jag med fingertopparna över bänken en sista gång.
En sista gång på stället där vi lovade varandra evig kärlek.
Du har redan dansat vidare i livet.
Så nu måste jag gå vidare.
Utan dig.
När jag kom till parken kunde man tydligt se den naiva kärleken vi delade.
Men när jag lämnar den kan man inte se att det en gång stod M + L på den där bänken.
SLUT
