Skräckresan med Titanic

Kapitel 1

15 april 1912, klockan 02.20, Nordatlanten

Hon låg i det iskalla vattnet och klamrade sig fast vid däcksstolen. Tänderna skallrade av köld. Trots det kunde hon höra ljuden fartyget gav ifrån sig, när förstäven dök djupare ned i det iskalla vattnet och aktern reste sig högre mot den stjärnbeströdda himlen.

Människorna som in i det längsta hade stått ihoptryckta i aktern, tumlade nu nedåt mot djupet. Tonerna av melodin Hösten upphörde när de tappra musikerna, som hade ingett dem alla mod med sin musik, störtade mot en säker död tillsammans med sina instrument.

Fartygets ljus slocknade, för att i nästa stund åter flamma upp för ett ögonblick och sedan slockna för all framtid. Endast en ensam fotogenlampa ansträngde sig till det yttersta för att sprida ljus i mörkret där den hängde högt upp i aktermasten.

I mörkret hörde hon klirret av glas som krossades, sedan kom ett ljud som mest liknade ett vrål, när allt flyttbart rasade genom fartyget.

Hon tänkte på allt det vackra som nu försvann ned i djupet: alla juveler, vackra klänningar, oersättliga foton, korgstolar, bord, telefoner, porslin, koffertar och människor. Tankarna gick till de personer som hade valt att stanna kvar ombord, övertygade om att Titanic var osänkbart. De klamrade sig fortfarande fast vid hoppet, trots att båten hade sjunkit allt djupare.

Nu reste Titanic sig lodrätt. Hon såg fartyget tydligt från tredje skorstenen ända till aktern, resten hade försvunnit ned i vattnet. Stjärnljuset fick de drypande propellrarna att glimra till och se hotfulla ut.

Allt föreföll overkligt. Havet var stilla, på himlen fanns inte ett enda moln, bara miljarder av stjärnor.

En av skorstenarna tippade över och slog i vattnet med en skur av gnistor och en smäll som färdades långt över det stilla havet. Hon såg hur skorstenen träffade de stackare som alldeles nyss hade fallit i vattnet. Var han en av dem?

Hon var för chockad för att gråta, ändå knöt sig bröstet av alla känslor hon knappt stod ut med.

Den fallande kolossen av tonvis med stål, sköljde upp en våg som fick hennes däcksstol att kastas iväg runt femtio meter från fartyget.

Hon klamrade sig fast med stelfrusna fingrar och kände hur havets djup drog och slet i hennes vattentyngda yllekjol.

Oväsendet från båten var fram till det ögonblicket så öronbedövande att skriken från människorna inte längre kunde uppfattas. Själv låg hon tyst och bara såg på förödelsen, för uppskakad för att inse den katastrof som utspelades framför hennes ögon.

Efter några minuter upphörde fartygets sista hjärtskärande ljud. Det blev tyst, aktern sänkte sig något. Hon skymtade fortfarande några person som höll sig fast i akterns reling.

Sakta började Titanic försvinna ned i djupet och för varje sekund tycktes det gå allt fortare.

Hon lyckades häva sig ännu en bit upp på trästolen, som guppade på efterdyningarna av vågen från skorstenen.

Titanic rörde sig allt fortare och till slut slöt sig havet runt den sista flaggstången. Det stora fartyget var borta och gav endast ifrån sig ett lågmält litet ljud när det försvann.

Hon stirrade ut över havet där det nyss hade legat ett fartyg med över 2 000 människor ombord. Nu var det borta. Allt som fanns att se var livräddningsbåtar och bråte från fartyget, det som nyss hade varit vackra inredningsdetaljer. Kroppar guppade överallt i vattnet, några med ansiktena nedåt, andra med stelt stirrande ögon, lika oförstående och förvirrade som hon.

Ishavets kalla vatten fick hennes kropp att domna. Hon var tacksam för det, eftersom hon slutade frysa. En behaglig värme spred sig i kroppen. Leende tänkte hon på avskedskyssen hon nyss hade fått, stående på det torra båtdäcket, med värmande armar runt sig. Hon hade sett kärleken i hans ögon, visste att han skulle gå i döden för henne.

Han hade vänt sig om och gått iväg, utan att se hur hon föll mellan fartyget och livbåten, när hon skulle ta steget till räddningen. Om han hade vetat, hade han hoppat i och hjälpt henne.

Nu hade han följt med fartyget, hjältemodig in i det sista, precis som han hade levt hela sitt liv.

När hon insåg att han var borta för all framtid släppte chocken, tårarna kom och hennes stelfrusna fingrar gav upp sitt krampaktiga grepp om träsitsen på däcksstolen och hon gled ned i vattnet.

Hon lät havet omsluta sig, för att förenas med sin käraste i dödens evighet.