Drömmar

Första drömmen

En dag i den stad som egentligen inte finns någon annanstans än i min dröm, som bara jag är regissör, kompositör och bestämmer allt i mina drömmar, verkar allt så tyst och stilla. I denna stad är det en blandning av fantasi och verklighet. Man skulle kunna säga att allt är tillåtet i den här staden. Vad skulle kunna hända om man gjorde nåt som man visste inte var tillåtet i normala fall? Första reaktionen är ju att man förväntar sej att man skulle höra om nån slår larm eller liknande. Men inte nu. Det är dödstyst och ingen som gör eller lägger märke till nåt. Det är så tyst att man inte ens kan höra hur man själv tänker. Det är precis som att man spelar in en film helt utan ljud. Alla andra sinnen är uppkopplade utom hörseln.

I den här staden är gatorna tomma och inte en människa som rör sej i närheten. Jag kan betrakta det här precis som att jag inte fanns där.

Runt omkring mej finns omgivning helt utan liv. Man skulle kunna säga att det kan jämföras med en spökstad. Den liknar ingen annan stad. Men å andra sidan ser allt annat likadant ut i drömmen. Allt är lika spöklikt överrallt.

Men vad betyder allt det här? Är min ensamhet så stor att jag inte har nåt att fylla min tillvaro med nåt? Allt det här har med ensamhet och göra?

Likgiltigheten är förvånande stor för om nån skulle märka nåt om nåt hände, vilket jag inte tror, så skulle ingen bry sej eller ge nån reaktion på om något hände. Antagligen är det så jag vill ha det. Tyst och stilla runt omkring mej utan oväsen.