Fågelkrigarna

Prolog

På åkern står en ung tjej med sina bara fötter i jorden. Stoft har sipprat upp mellan hennes tår och gjort fötterna smutsiga. Hon flåsar ansträngt när hon höjer spaden som slår i marken vid en vissen potatisplanta. De potatisar som tittar fram ur jorden är skrumpna och oätliga.

Trots otaliga försök att få saker att växa, tycks jorden nu ha gett upp hoppet. Tjejen känner frustration, det finns inte någon nytta i att skörda grönsaker när där inte finns några grönsaker att skördas. Så mycket förstår hon. Men samtidigt kan hon se något vackert i det. Naturen kan inte fortsätta ge när där inte finns något kvar att ge ut. Denna åker är sedan länge förbrukad.

Hon önskar att människan kunde gå i ide likt en björn, för att sedan vakna upp igen i en annan tid. En tid då jorden har fått tillbaka sin näring, i tid till skörd. Flickan drömmer om alla möjliga slags grönsaker och mängder av potatis. Men det skulle vara bortom hennes förmåga att gå i ide. Hon vet att en hungrig mage kan väcka även den tröttaste människan. Endast gudarna skulle kunna hjälpa henne nu. Trotts att dem aldrig besvarat hennes böner tidigare, så är det värt ett försök. Hon skulle bli så glad om hon ens fick ett halvt kålhuvud som svar.

Flickan går ned på sina knän och knyter nävarna över skaftet på spaden. Hon ska vara mer tacksam för det hon har, aldrig mer ta maten för givet eller kasta bort något som hon fått från gudarna. Ibland kan där finnas en grön potatis eller en morot som växt med två ben nertill. Men inte gör det något, de blir lika god i en grönsakssoppa för det.

När bönen avslutats gnistrar det till bortom bergskedjan i öst. Det är solen som börjat stiga, den är källan till allt levande och gudarnas sätt att visa sin styrka. Solen påminner om att dagen tagit sin början och att tiden är något som ständigt rör på sig. Det är något tjejen ofta funderar på. När man tänker tillbaka på gamla minnen tycks tiden ha rört sig snabbt. Men i denna svåra tid med hungrig mage och utan föda tycks den röra sig otroligt långsamt.

Att tiden rör sig i olika snabbt, det är något hon fick lära sig av sin far när hon var mycket ung. Under en promenad i skogen kom fram till en bäck, då bad fadern henne att genast stanna till och vara vaksam. Han sade att floden kan vara mycket farlig. De närmar sig bäcken långsamt hand i hand.

På avstånd ser flickan hur fadern lägger en bit bark i vattnet likt en båt. Först guppar den oroväckande men sedan får den fart. Det porlande vattnet är det som får tiden att röra på sig och båten är tiden. Ibland forsar bäcken fram, men det är först när vattnet ter sig spegelblankt och båten stannar som man börjar fundera på vart den faktiskt har hamnat.

I sin nyfikenhet började flickan springa efter båten, men sedan mindes hon vad hennes pappa hade sagt. Bäcken kan vara mycket farlig, det gäller att vara på sin vakt. Vaksamheten är något hon är glad över idag. Hon är glad över att hon inte följde efter båten, hon fick förbli lyckligt ovetande om vart båten skulle färdas och att båten tillslut alltid sjunker, oavsett hur mycket man försöker lappa ihop skrovet. Det är ingen vetskap man önskar ett barn, men när man är äldre blir det allt mer påtagligt. Inte längre kan man springa runt och leka, ovetandes om världen. Idag påminner även solen om att tiden ständigt rör på sig.

Tjejen Står i skuggan där daggen fortfarande ligger tät på marken. Men en bit längre bort har solen börjat kasta sitt ljus på en övergiven gård. Taket på ladugården har rasat in och även huset faller i bitar. Dimman som ligger tät i luften ger gården en spöklik aura. Gardinerna som hänger i fönstret liknar hängande död hud. Utan någon besökare på platsen har tiden obemärkt pressat livskraften ur stället, likt när en apelsin pressats på sin juice. Det som är kvar utav gården är endast skalet.

Åkern som tillhör gården är däremot fortfarande full utav liv. Den är raka motsatsen till flickans åker. Den är fylld av liv högt gräs och lyser utav lila blommor. Runtom surrar humlor, ivrigt går de från ena blomman till nästa för att hinna med dem allihop. Åkern har massa näring att ge ut. Det gäller bara att sträcka fram handen så kan man ta del av den.

Problemet är att den åkern inte är flickans att bruka. Det finns många lagar på platsen där hon bor. I huvudstaden långt därifrån sitter kung ©© den tredje. Från sin tron kan han bestämma vem som får göra vad och till sin hjälp har han soldater utposterade över hela landet.

Att få se en av soldaterna komma fram-skuttandes på en glänsande häst, får flickan att rysa. För många år sedan var hennes familj i en liknande situation som de är i nu. Med dålig skörd och ont om pengar hade de inget att betala med när de kom. De tog hennes mamma. "Det är allt ni har kvar av värde" Sade de och satte henne i bojor. De reste iväg mot huvudstaden och lämnade en trasig familj bakom sig.

Flickan avskyr att tänk på kvinnan som en gång var en mamma. Blotta tanken är som att ständigt sjunka djupare ner i kvicksand. Ur frustration tar hon ett nytt tag med spaden och vänder på jorden där ännu en potatisplanta skrumpnat ihop. Denna gången föreställer hon sig att där ska finnas ett dussintal stora potatisar. Gud hjälp mig för en gång skull tänker hon. Men blir besviken utav resultatet.

Flickan vänder blicken norr ut, mot skogen. Hon kollar ofta på den när hon får chansen. Trotts att hon levt bredvid skogen i hela sitt liv tycker hon fortfarande att den är märklig. Den består endast utav ett sorts träd som är enorma. Deras längd tycks bära upp himlen. Skogen har tagit över området och lämnat liten plats åt något annat. Skogen sträcker sig lika långt väster ut som åt öst utan något slut i sikte, likt en hög mur som avskärmar en annan värld.

Det är förbjudet att gå in i skogen – ännu en sak som kungen har bestämt. Det sägs bero på att skogen är en farlig plats. Enligt myten existerar där en hemlig civilisation som är avskärmad från resten utav världen. De är ett farligt folk som inte tvekar på att döda. Av de som går in i skogen sägs det vara ytterst få som kommer tillbaka ut igen. Skogen sägs dessutom inte bara ha gigantiska träd utan även gigantiska varelser, djur av olika slag i gigantisk skala.

Flickan har hört sägner om skogen i hela sitt liv. När hon varit liten och hennes farmor fortfarande var i livet hade hon berättat om den gången hon hade sett en stor fågel komma flygandes ur skogen. Flickan vet att hennes farmor var gammal när hon berättade historien, han kan ha varit förvirrad och det är tveksamt om hon kunde urskilja avstånd särskilt väl. Den stora fågeln kunde i själva verket vara en liten fågel en meter ovanför hennes huvud. Flickan tror inte att sagorna är något mer än påhitt som är till för att hålla folk borta från skogen. Men att förbjuda något leder bara till mer nyfikenhet och med ett tomt skafferi tvingas nu flickan hitta mat på annat håll. Kanske är skogen den enda utvägen, det är den enda platsen där flickan ännu inte har sökt efter mat. Sökandet efter något okänt får det kittla av spänning i kroppen.