THE BETTER NEIGHBORHOODS

Kapitel 1 - Brevet

Jag skuttade förväntansfullt ut ur mitt rum och ner för trappen. Jag snubblade vid de sista trappsteget men placerade handen på trappräcket i rättan tid och återfick balansen. Sedan fortsatte jag emot köket utan några problem.

Idag ska mitt brev komma. Det brevet jag har väntat på i veckor och som bekräftar om min ansökan till mitt dröm college har godkännts eller ej.

Jag kastade en snabb blick ut över köket när jag klev in över tröskeln och satte mig sedan ner på min plats vid matbordet och nöp mig själv i armen så att jag skulle lugna ner mig. Mamma slängde en blick på mig över axeln samtidigt som hon tog fram mjölk och smör ur kylen.

"Är det onsdag idag?" frågade hon mig medans hon dukade fram frukosten på bordet.

Jag tittade upp på henne och följde hennes rörelser. "Ja mamma. Det är DEN onsdagen".

Hon vände sig om och mötte min blick med ett stort leende på läpparna. "Bäst att du hämtar posten i sånna fall."

"Jag trodde du redan hade hämtat den?" sa jag förvånat.

"Nepp, eftersom jag gör frukost åt er så får ni göra resten av morgonsysslorna".

Jag svarade henne henne ett snabbt "okej" och skyndade mig sedan ut i hallen där jag slängde på mig min tjocka dunjacka och min pappas gummistövlar. Jag hade bara sovit i shorts och ett linne så det var de ända jag hade på mig under.

Det var december så snötäcket hade bara blivit tjockare och tjockare för varje dag. Någon i familjen behövde verkligen börja ta skottandet som en vardaglig rutin. Det var nämligen så att ingen i familjen gillade att skotta snön som samlades på våran garage uppfart och grusgång eftersom det nästan var en halv dags jobb. Så pass stor är våran gård.

Jag drog in händerna så långt in i jackärmarna som jag kunde och böjde ryggen så att jackan täckte mer av benen. Jag var nästan framme vid postlådan och jag kände hur det började sticka i min nästipp av kylan. Gummistövlarna var ganska höga så de tänkte ända upp till mina knän men snön kröp sig ändå över kanten på och smälte sedan av min värme så iskalla vattendroppar rann ner längs mina smalben och vader.

Locket på postlådan var iskallt så jag sköt upp den med hjälp av armbågen och sträckte ner min högra hand för att plocka upp posten. Jag trevade runt ett tag och insåg sedan att det var tomt. Mitt brev hade inte kommit. Inte heller någon annan post. För skerhets skull tittade jag ner i postlådan och de vart då klar för mig at postbilen inte hade kommit. Att det inte slagit mig tidigare. Snön är ju så djup att plogilen måste köra minst två vändor för att få bort alltihopa. Såklart att posten skulle bli försenad. De var ju inte heller något undantag med mitt brev. Ingen utom jag och min familj visste ju vad kuväret innehöll.

"Det kom inte mamma, postbilen har inte ens varit här". Ropade jag medans jag hängde av mig jackan. "Plogbilen har inte ens varit ute.. JÄVLA SKIT!" Jag bankade näven hårt i ytterdörren och lutade pannan emot dörrkarmen.

Mamma kom utspringades med sin macka i handen och med ett förvånat uttryck i ansiktet. "Okej. Jag förstår om du är besviken gumman. Men bara för att postbilen är lite försenad som kommer inte ditt college att ändra åsikt om din ansökan!"

"Ja det är sant. Men detta är viktigt för mig" viskade jag. "Det är min framtid."

_______________________________________

Hej! Jag hoppades ni gillade det första kapitlet. Denna berättelsen har en röd tråd eftersom att jag redan skrivit en bit på min dator men nu har jag förbättrat och uppdaterat den. Jag tänker inte säga något men jag vill skriva med hjälp av er! Så om ni har några ideer eller tips till mitt skrivande lämna en komentar där det passar så kanske jag att med det en bit längre fram i berättelsen!

Rösta gärna och sprid för fler uppdateringar. c: ♡