Hon springer fram till busschauffören men det börjar gunga så mycket att hon snubblar på sina egna fötter så hon gör illa högra foten. Hon försöker att resa sig upp men det gör så ont i foten. Chauffören stannar och går bak och hjälper henne upp och lägger henne på två säten. Han kollar ett tag på foten och sen säger han: vi måste ringa ambulansen och din mamma eller pappa för att den är 99% bruten för foten pekar åt fel håll. Hon blir rädd och börjar gråta. Hon slår numret till sin mamma och ger sin mobil till chauffören. Han ringer och talar om vad som har hänt och sen ringer han ambulansen. Han slår 114 14 och ringer och berättar ännu en gång vad som har hänt. Ambulansen kommer med blåljus och Moa får lägga sig på en bår. Hon blir fastspänd med hjälp av ett bälte. Hon blir nervös och en ensam tår lämnar hennes öga. För att hon jade aldrig åkt ambulans tidigare. Hon får en kanyl i handen. Det sticks till och svider tycker Moa. I kanylen sprutt dem in olika slags smärtstillande medel. Hon har så ont så hon får morfin genom kanylen. På sjukhuset får hon vänta i ett rum där det låg en massa andra barn som var skadade eller sjuka. Hon fick ligga i sängen bredvid dörren. I sängen bredvid henne låg det en tjej som heter Klara. Hon var snäll. De pratar om vad som har hänt de själva. Moa berättar att hon har brutit foten.Klara berättar att hon hade fått en sax i huvudet precis mellan tinningen och ögat. Det var hennes kompis som hade snubblat och råkat rivit till med saxen så det blev ett jack. När de kom till akuten hade doktorn sagt att hon hade tur i oturen. Det pratar om vad deras intressen är och så. Båda gillar att dansa, sjunga och rida. De blir riktigt bra kompisar. De börjar prata om skolan. De kom fram till att de skulle börja i samma klass. De visste inte ens om att de skulle börja i samma klass. Först nu. De får åka färdtjänst till Karlstad tillsammans.
