Flickan

Dimman

Jag tiitar ut över vattnet. Lång där borta i dimman ser jag en skepnad. Jag har slutat bli rädd för henne nu. Nu är jag mest nyfiken. Av alla kvällar som jag har suttit just här och tittat ut över vattnet så har jag kunnat urskilja två saker. Hon har mörkt nästan svart hår och någon slags klänning på sig. Jag har aldrig sett hennes ansikte. Om hon ens har nåt ansikte.

Hon har aldrig kommit närmare än tio meter. Det är svårt att urskilja saker på så lång avstånd.

Innan jag såg henne med egna ögon så trodde jag aldrig på sagan. Jag trodde det var skrock som någon gammal farbror hade hittat på. Mamma hade hört den från sin mamma och jag hörde den av min mamma. I vår familj hade historien om flickan blivit lite som en släktklenod. Visst tyckte jag att det var spännande att lyssna på historierna om henne. Jag trodde på dem när jag var liten. Att hon vaktade över oss. Men desto äldre jag blev desto mer slutade jag tro på det.

Mamma var helt säker på att dem var sanna. Hon satt också här nere vid vattnet varje kväll. Mamma hade alltid varit lite konstig och mina kompisar skojade ofta om att var galen. Jag började nog så småningom också tro på det. Hon hade alltid något på gång men hon avslutade aldrig någonting. Hon hade aldrig några rutiner. Men hon satt nere vid vattnet varje kväll klockan tio. Det missade hon aldrig. Varje kväll satt hon där nere på bryggan.

Jag tyckte aldrig om följa med ner dit. Visst älskade jag min mamma och visst följde jag med när jag var yngre. Vi satt och spanade efter henne. Vi kunde sitta tysta i flera timmar och bara stirra ut över vattnet. Mamma satt alltid som paralyserad och tittade på en punkt långt där ute. Jag såg henne aldrig. Jag tror att jag försökte inbilla mig själv att hon var där. Men hon kom aldrig fram för mig. När jag blev äldre tröttnade jag på att sitta och stirra ut på ingenting. Jag såg aldrig någonting.

När mamma sen gick bort för tre år sen så var jag som hennes enda släkting tvungen att rensa hennes hus. Jag kom dit på kvällen en höstdag ungefär tre veckor efter att hon hade dött. När jag stod utanför huset så såg jag ut över sjön. Jag kände till alla vägar ner dit så jag var nere vid vattnet på bara några sekunder.

Dimman över vattnet var tjock denna kväll. Jag satte mig ner på bryggan och bara kollade ut över vattnet. Alla minnena från när jag brukade sitta här som liten började komma tillbaka. Hur mamma brukade sitta här i flera timmar.

Då ser jag en skepnad längre ut. Först tänker jag att det är en fågel som sitter där ute på den lilla ön. Jag kollar på den graciösa varelsen som långsamt rör på sig. Den ser nästan ut som att den flyter. Men inte i vattnet utan lite över i luften. Den kommer närmre och närmre och nu ser jag att det inte alls är en fågel som jag trodde utan att det är en flicka.

Jag känner direkt igen henne från mammas beskrivningar. Det är hon. Flickan som mamma alltid pratade om. Hennes mörka hår guppar upp och ned i samspel med vattnet. Det ser nästan ut som att hon är i vattnet. Men jag ser klart och tydligt att hon svävar en bit ovanför vattenytan. Hon har ryggen vänd mot mig och det är väldigt dimmigt men jag kan urskilja att det är en ung flicka. Det ser ut som att hon är på väg emot mig. Men oavsett hur mycket hon kommer fram mot mig så är hon alltid lika långt borta. Först så blev jag rädd när jag såg henne. Hon såg ut som en förvrängd liten flicka med väldigt långt mörkt hår. Men desto mer jag iakttog henne så såg jag ett lugn och en fridfullhet runt henne. Hon flöt runt där i luften timme efter timme och jag kunde inte sluta titta på henne.

Tillslut så flöt hon iväg ut i fjärran tills jag inte kunde se henne mer. Solen började komma upp över horisonten. Jag lade mig ned på bryggan och stängde ögonen. Jag hade kvar flickan i mina tankar när jag somnade där på bryggan.