Mentalsjukhuset

Kapitel 1

Brandlarmet går, alla får panik. Hela min klass strömmar ut genom dörren till klassrummet men inte jag. När det inte längre är någon uppståndelse i dörröppningen hoppar jag så fort jag kan ut ur rummet på mina kryckor.

Min lärare kommer ikapp mig och säger åt mig att ta hissen ner till entréplan eftersom det i trapporna är för halt att ta sig ned med kryckor. Det är nämligen vinter och snö ute så stentrappan är täckt av ett tunt lager vatten vilket gör dem snorhala.

Jag hoppar in i hissen och trycker på entréplans knappen. Hissen börjar långsamt röra sig nedåt. Paniken stiger inom mig för varje evighetslång sekund som går, varje sekund som hissen långsamt rör sig nedåt. Lampan som visar vilket våningsplan jag är på slår om till E och jag kan äntligen andas ut. Men med ett ryck stannar hissen och jag trillar omkull, jag tappar kryckorna. Sakta och omtumlad sätter jag mig upp och kravlar fram till dörren med svårighet på grund av min brutna fot. Jag bankar på hissdörren och skriker efter hjälp men hoppet om att bli räddad krymper för varje bankning och varje rop efter hjälp och tillslut ger jag upp. Jag lutar huvudet mot min hand som vilar mot hissdörren. Tårar tränger upp i mina ögon och jag kan känna hur de salta tårarna rinner ner för mina kinder och lämnar långa ränder efter sig.

Det ända jag kan höra är brandlarmets tjutande och mina egna hulkningar. Jag sätter mig med ryggen mot hissdörren och vänder blicken uppåt. Då ser jag någonting som ger mig ännu en klump i magen. Det har börjat tränga in rök, brandrök i den lilla hissen och tårarna strömmar nu ner för mina kinder i stora floder. Försiktigt sträcker jag mig efter kryckorna men jag måste krypa närmare för att nå dem. När jag nu vänder upp blicken igen så ser jag att röken har tätnat och börjat fylla upp hissen. Den är bara någon halvmeter ovanför mig. Mina händer börjar skaka när tanken dyker upp i mitt huvud. Jag kommer dö, kommer aldrig få fylla 16.

Jag tar ett andetag och känner hur mina lungor fylls av rök. Rök som kommer ta död på mig. Jag orkar inte hålla emot, stänga ute röken genom att hålla andan. Efter ett tag känner jag hur det börjar snurra i huvudet och innan allt blir svart hör jag honom ropa mitt namn, Elieze.

Det var första kapitlet i min bok Mentalsjukhuset. Det blev väldigt kort men hoppas att ni gillade det ändå och vill fortsätta läsa. //Belle