Mentalsjukhuset

Kapitel 2

Jag hör sirener men jag kan inte se någonting. Rädslan sprider sig i kroppen tills jag känner en hand som tar ett mjukt men fast grepp om min. Det går som elektriska strålar genom min hand. Sådär som det gör när man är kär och den personen nuddar en. Jag blir helt varm i kroppen för jag vet vem det är som håller i min hand, det är han.

- Elieze, säger han tyst med en ansträngd och rosslig röst, det är som om han viskade mitt namn alldeles bredvid mitt öra.

Sirenerna fortsätter tjuta i vad jag tror är flera minuter innan de äntligen tystnar. Jag antar att de kört mig i ambulans till sjukhuset och mina antaganden blir bekräftade när jag hör upprörda röster som skriker.

- Vi har två allvarligt skadade barn som behöver akutvård. Kalla efter fyra läkare, skriker en röst som jag aldrig hört förr.

Jag kan höra hur ljudet av de rullande hjulen på båren under mig och alla panikslagna röster runtomkring mig. Alla ljud tynar sakta bort och nu kan jag bara höra ett bultande hjärta, jag vet att det inte är mitt eget. Det är hans hjärta, Linus hjärta som bultar alldeles bredvid mig. Det regelbundna ljudet får min kropp att slappna av även om jag är medveten om hur sakta det slår.

Jag kan fortfarande känna hans varma hand i min. Men helt plötsligt känner jag ett par armar som försiktigt lyfter upp mig från båren och min hand glider försiktigt ur hans, jag kan känna hur han intensivt försöker hålla kvar min hand men han är för kraftlös. Allt jag vill göra är att skrika åt dem att inte ta honom ifrån mig, att inte ta mig ifrån honom.

De lägger ner mig på en mjuk säng och jag känner hur den börjar rulla, dem kör iväg den. Bort från Linus, det är jag säker på. Nu vill jag skrika åt dem att stanna istället men när jag försöker kan jag inte röra en ända muskel. Paniken stiger och jag kan höra läkarna och sköterskorna prata men kan bara höra stycken av det dem säger. Sen stannar sängen och det blir alldeles tyst, knäpptyst. Vart tog de vägen? Var är jag och var är Linus?

Jag kan inte se någonting, inte röra en ända muskel, inte höra ett ända ljud. Jag får svårt att andas och helt plötsligt börjar någonting tjuta och paniken stiger inom mig. Det låter som något sorts larm. Jag hör hur dörrar slås upp och många springande steg som snabbt närmar sig mig.

Halvt skrikande panikslagna röster som utdelar uppgifter fyller mina öron och jag kan nu känna ett par händer som hårt trycks mot min bröstkorg. Trycket släpper snabbt och sen känner jag hur händerna återigen hårt trycks mot min bröstkorg. Jag tappar snabbt räkningen på hur många gånger som händerna trycks ner mot min bröstkorg och när de slutar kan jag känna hur någon lutar mitt huvud lätt bakåt, öppnar min mun och sedan blåser in luft så att min bröstkorg höjs. Ännu en gång blåser någon in luft i mina lungor och sedan känner jag trycken mot bröstkorgen igen. När någon återigen blåser luft i min mun går det upp för mig vad det är dem gör. Dem ger mig HRL. Försöker rädda mitt liv. Men jag vill inte ha det, inte om Linus är borta.

När dem slutar och har gått därifrån kan jag höra ett regelbundet litet pipande och jag känner genast igen det från när jag hälsade på mamma på sjukhuset. Hon berättade för mig att så länge det ljudet pep så slog hennes hjärta, sa att varje pip var ett hjärtslag. Länge ligger jag där och bara lyssnar på mina hjärtslag men sen somnar jag, om det nu går.

Jag vaknar, jag kan röra på mig, jag kan se. Jag sätter mig upp på sängen. Drar försiktigt bort alla sladdar som är kopplade till mig, reser mig sakta upp utan några problem. Så jag tar ett försiktigt steg ut i sjukhuskorridoren och börjar ropa efter honom. Efter ett tag börjar jag springa genom korridorerna och ropa hans namn. Svagt hör jag hur någon svarar. Hör mitt namn sakta uttalas.

- Elieze, säger han med en svag och ansträngd röst och jag rusar genom dörren till rummet han är i. Han ligger där i sjukhussängen med ett tiotal sladdar kopplade till sig. Linus ser så bräcklig ut att tårarna fyller mina ögon och det tar inte många sekunder innan de sakta rinner över mina kinder. Han som alltid har varit så stark både mentalt och fysiskt. Sakta tar jag de sista stegen fram till honom på skakiga ben och sätter mig försiktigt på sängkanten, tar hans hand försiktigt och håller den i min. Jag kan känna hur han frenetiskt försöker hålla ett fast grepp om min hand som om jag skulle försvinna, bli till rök om han inte höll fast mig. Han har ett oroligt ansiktsuttryck och jag försöker ge honom ett leende men misslyckas totalt.

- Vad är det Linus? frågar jag oroligt.

- Inget, men jag måste berätta en sak för dig, svarar han med en svag röst och skakar på huvudet när han säger det första ordet.

- Vadå? frågar jag och försöker ge honom ännu ett litet leende men misslyckades återigen.

- Jag älskar dig Elieze, säger Linus och jag lutar mig ner och kysser honom. Nu kan jag inte hindra leendet på min läppar. Han besvarar kyssen och det ända ljud jag kan höra är hans hjärtslag som slår i takt med mina. Men sakta börjar det slå saktare och saktare och tillslut kan jag inte höra det alls. Det ända jag hör är nu mina ensamma hjärtslag. Jag drar ifrån och ser på honom med en panikslagen blick.

- Linus! Linus! skriker jag och skakar försiktigt hans livlösa kropp. Jag faller i tårar ner på hans bröstkorg och lägger armarna om honom. Strax efter kommer det springandes sjuksköterskor och läkare. De försöker dra mig ifrån honom men jag stretar emot allt jag kan. Jag skriker åt dem att släppa mig med de lyssnar inte och drar bort mig från honom. En av läkarna får hålla fast mig för att jag ska va "still". Men jag vägrar sluta skrika och försöka ta mig loss. Läkarna undersöker Linus och när de vänder sig om för att meddela vad som sker ser dem sammanbitna ut.

- Det är försent, säger en av dem och jag blir alldeles stilla.

- Vi kan inte rädda honom, han är borta, fortsätter hon och ett kvävt skrik av smärta kommer ur min strupe.

Hoppas att ni gillade kapitlet och vill fortsätta läsa denna bok! Detta blev lite längre men jag tror att de kommande kan komma att bli ännu längre. Jag ska försöka att uppdatera så ofta jag kan. //Belle

Läs gärna min andra bok: Är jag ett monster?

Den är publicerad under användarnamnet: Bellupp1234