Mentalsjukhuset

Kapitel 3

Jag vaknar skrikandes och tårarna forsar ner för mina kinder. Mina hulkningar fyller rummet och jag drar upp knäna till hakan, lägger armarna runt dem och vilar huvudet mot dem. Sakta börjar jag vagga fram och tillbaka. Jag minns hela drömmen, drömmen som slutade i en ren mardröm. När jag blundar ser jag honom fortfarande där, livlös och bräcklig mitt framför ögonen på mig. Jag kan känna smärtan över att ha förlorat honom, att veta att han aldrig kommer säga mitt namn igen, aldrig kommer ta ett enda andetag igen.

Jag öppnar ögonen och låter tårarna som bränner bakom ögonlocken återigen falla ner för mina kinder. Orken och kraften att hålla dem tillbaka finns inte.

Efter ett tag börjar mina tårar att ta slut. När den sista tåren faller ner för min kind öppnas dörren och en medelålderskvinna i vit rock stiger in i rummet. Sakta går hon fram mot mig och börjar ställa frågor. Men jag kan inte höra ett ord av vad hon säger. Det är som om det är en tjock osynlig glasvägg emellan oss som stänger ute allt ljud från omvärlden. Efter vad som känns som en evighet lämnar hon rummet med sin skrivskiva i handen och utan svar på alla sina frågor. När den stora vita dörren stängs efter henne är det som om hela glasväggen rasar. Alla ljud hörs igen men det starkaste är mina egna bultande hjärtslag. Då kommer jag återigen att tänka på Linus och de besvärliga sorgetårarna vill återigen ta plats på mina kinder men inte en enda tår lämnar mina ögon.

Sakta sätter jag i händerna i madrassen bredvid mig och förflyttar benen över sängkanten. Då drar jag bort alla sladdar som är kopplade till min kropp och reser mig långsamt och försiktigt upp. Jag styr stegen mot fönstret och när jag står framför det lägger jag händerna på fönsterbrädan och låter blicken svepa över landskapet utanför. Det är inte längre någon snö ute. Istället är det dunkelt och ruggigt och trädens alla löv är orangegula, röda och bruna. Ett ordentligt regn faller ner utanför fönstret och smattrar mot den kalla glasrutan. Jag bara står där och stirrar ut på det dystra regndränkta landskapet på andra sidan fönsterrutan.

Kraften i mina fötter och ben försvinner och jag faller ner på knä där, framför fönstret. Då slår det mig. Det är höst. Höst, det borde väl vara vinter eller möjligtvis vår. Jag tänker efter och det ända jag kan minnas är att det borde vara ungefär den 12 februari. Försiktigt reser jag mig igen med hjälp av fönsterbrädan. På darrande ben tar jag mig tillbaka till sängen och ser min mobil liggandes på nattduksbordet. Jag sätter mig ner på sängkanten och tar upp mobilen. Skärmen lyser upp när jag med en darrande hand plockar upp den. Jag sväljer och läser datumet som står på låsskärmen. Fredag 16 oktober. Paniken stiger inom mig och jag vill bara skrika rakt ut. Mobilen glider ur min hand och slår i golvet men jag bryr mig inte. Jag börjar skrika och skrika men det kommer bara ett svagt ljud över mina läppar som sakta dör ut. När det helt dött kommer ett namn upp i mitt huvud.

- Linus, försöker jag skrika men även det kommer ut som ett svagt och hest viskande. Tanken som kommer upp i mitt huvud får mig att le. Han kanske är här, han kanske väntar på mig. Jag kan känna hur min kropp fylls av energi. Snabbt reser jag mig upp och skyndar fram till dörren som jag försiktigt öppnar på glänt. Korridoren ligger öde och ljuset skär i mina ögon då det varit mycket mörkare i mitt rum. Jag skyndar mig ut genom dörren och hör hur den stängs efter mig. Den tomma korridoren bortsett från en och annan bänk och 2 tomma sjukhussängar känns mer och mer kuslig för varje sekund som går. Jag tar ett prövande steg och ett till innan jag börjar springa genom korridoren och ropa efter honom så gott det går. Det ekar efter mina nakna regelbundna steg och rop i den långa korridoren och lamporna flimrar till då och då. Men jag är inte rädd där jag springer barfota genom korridoren med mina vita tunna och långa mjukisbyxor och en vinröd trekvartsärmad tröja. Jag känner hur mitt ganska långa blonda hår slår mot ryggen där jag springer.

Det känns som om korridoren aldrig tar slut och helt plötsligt faller jag. Jag tar emot mig med händerna och tårarna tränger fram i ögonen igen. Jag kommer inte hitta honom. Hur skulle jag kunna göra det. Mina hulkningar är det ända jag kan höra och försiktigt sätter jag mig upp. Jag låter min blick svepa genom korridoren och över dörrarna. Den fastnar på en dörr och jag reser mig sakta upp för att sedan stapplandes ta mig fram till dörren för att läsa på lappen där patientnamnet står. Det står Linus Torell. Mitt hjärta hoppar över ett slag. Försiktigt öppnar jag dörren och går in. Det är mörkt i rummet men jag kan se honom där han ligger i sängen. Jag kan se hans bruna halvlånga hår och hans underbara ansikte. Just nu bryr jag mig inte om något annat än honom. Försiktigt går jag fram till honom. När jag kommer fram till sängen låter jag min blick sakta glida över hans fridfulla och vackra ansikte och det ser ut som om han sover. Han ser till skillnad från min dröm inte bräcklig ut alls utan lika stark som vanligt.

Utan att väcka honom viker jag försiktigt bort täcket och ser då att han har lika dana kläder på sig som jag har. En vinröd tröja och vita långa byxor. Jag flyttar försiktigt hans högra arm så att den ligger över kudden för att sladdarna som är kopplade till honom inte ska riskera att förstöras eller vara i vägen. Försiktigt och med långsamma rörelser lägger jag mig bredvid honom och drar täcket över mig. Jag andas lättat ut när jag ser att han fortfarande sover. Min högerarm lägger jag över hans bröstkorg och mitt huvud vilar mot hans högeraxel. Tänk att jag faktiskt hittade honom. Mina tårar börjar återigen rinna men denna gång är det lyckotårar. Tröttheten smyger sig på mig och jag somnar snabbt där i armarna på honom, min Linus.

Det var det tredje kapitlet. Hoppas ni tycker att boken är bra hittills och vill fortsätta att läsa den. Nu under jullovet ska jag försöka att publicera två kapitel till.

Skriv gärna om ni hittar några stavfel eller om det är någonting ni tycker att det saknas mycket i beskrivningar av miljö och karaktärer. //Belle