Flytten som gjorde skillnad

Sa du Felix?

**Rockys perspektiv**

Vad var det här nu då? Gillar jag Felix? Det kan jag inte göra, detta är andra dagen som jag träffar honom. Men magen liksom pirrar, nu när jag står här mitt emot honom för andra gången. Jag suckar tyst, för det är väldigt opassande att bli kär nu när jag är ny, särskilt med tanke på att jag gillar Calle också.

''Vad gör du här då?'' frågade Felix med ett leende på läpparna.

''Hörde att skolan hade brunnit inatt, så ville bara kolla hur det såg ut..'' svarade jag lite nervöst, för han kanske får för sig att jag har kommit dit av en annan anledning.

''Haha, okej, samma här'' skrattade han. ''Ska vi gå dit tillsammans?'' fortsatte han sedan.

''Ja visst, gärna, alltid kul med lite sällskap.'' svarade jag, och nervositeten släppte på en gång. Och så fortsatte vi upp.

''Med tanke på att du är ny så skulle det vara kul att veta lite mer om dig.'' sa Felix och kliade sig nervöst i nacken.

''Ja, visst'' svarade jag och blinkade åt honom. ''Ja, alltså, jag älskar att träna parkour, att dansa, sjunga, träffa nya kompisar, men det bästa av allt: Att rida! Vi bodde på en ranch i Austrailen hos mammas kompis, där fanns det massa mysiga hästar. Jag har en hund som heter Gusten, och han är min bästa vän, men just nu sitter han i karantän. Och jag älskar snapbacks och att busa och hålla på, jag kan liksom vara lite crazy ibland.'' berättade jag.

''Okej, du låter helkul!'' svarade Felix

''Kan inte du berätta lite om dig med då?'' frågade jag Felix.

''Okej, om du vill det.'' sa han. ''Jag heter Felix Sandman, jag älskar att sjunga, dansa och träna parkour. Jag har en hund, och så har jag min mamma Cecilia, och min pappa Magnus, fast de är skilda. Jag har en storasyster vid namn Felicia, och två galna småbröder, Theo och Samuel. Jag är också väldigt crazy, och älskar snapbacks, och så har jag en rätt så annorlunda stil. Och jag aldrig suttit på en häst i hela mitt liv.'' berättade han. ''Men du, vad heter dina föräldrar, har du några syskon? I wan't to know more!"

''Jo alltså, jag är det enda barnet, min mamma heter Felli, och alltså... Min pappa är död.'' svarade jag och kände mig genast obekväm i situationen.

''Jaha, oj, beklagar.'' sa Felix och slog ner blicken. Vi gick resten av vägen i tystnad.

Väl framme vid skolan så glömde vi bort den obehagliga stämningen. Det första vi möttes av var brandbilar och polisbilar. De höll på att städa upp stället. Vi smög oss närmare den mest skadade byggnaden.

''Tror du vi får gå här?'' viskade Felix nervöst.

''Antagligen inte, men jag är nyfiken, jag vill se hur det ser ut på närmare håll.'' viskade jag tillbaka.

''Crazy var det ja!'' skrattade Felix tyst.

Vi närmade oss så tyst som möjligt, för ingen av oss hade lust att få en utskällning av en polis.

''Shit alltså.'' sa Felix och stannade upp. Och jag förstod precis varför. Huset var ju ruiner.

''Alltså gud.'' sa jag storögt. ''Ser ju ut som att en meteor har träffat huset!'' Men vi hann inte stå där mer, för vi hörde fotsteg som var påväg.

''Felix, göm snapbacken och spring, så kan vi ta och hitta på något annat istället, om du inte har lust att ta ett snack med personen som kommer..'' blinkade jag, och sedan sprang vi iväg.

**

''Så.. Ska du dra hem nu då?'' frågade Felix när vi tagit oss till torget.

''Ingen aning, det är ju inte så kul att bara sitta där hemma, men jag är lite hungrig så, ja du vet'' log jag.

''Fast, vi kan väl gå och käka någonstans annars? Om du inte har något emot det, jag bjuder.'' blinkade han.

''Visst, det låter jättebra, men vi kan väl dela på kostnaden'' skrattade jag.

''Okej, som du vill..!'' sa Felix och log, och i det ögonblicket förstod jag att jag har fallit pladask för honom.

Vi valde att gå till ett café, där vi tog varsinn räkbaguette. Det var ett riktigt mysigt litet café, med skitgoda smörgåsar och jag och Felix hade det jättetrevligt. Han var väldigt öppen, och lätt att prata med, han kändes inte lika jobbig som han hade gjort dagen innan. Och han var fruktansvärt söt.

Tiden gick, och vi hade det himla kul. Felix berättade om stan, om skolan, om hans parkourträningar, och han berättade en massa om våra klasskompisar. Jag slängde ett blick mot klockan och insåg att klockan närmade sig fyra... Och det innebar att vi hade suttit på caféet i nästan tre och en halv timma.

" Oj, Felix, har du sett klockan?" frågade jag.

"Oh shit.. Rocky det var skitkul att träffa dig, men måste dra, har en tid att passa, men ha det bra!" sa han och verkade genast stressad.

"Okej, det är lugnt, ha det kul vart du än ska!" skrattade jag

"Detsamma" log han glatt, och sedan så rusade han ut från caféet.

"Alltså gud vad han vad han fick bråttom" skrattade jag tyst för mig själv samtidigt som jag reste mig upp och sträckte mig för att ta mina grejer. Då hör jag hur dörren plingar till och ser att Felix kommer rusande tillbaka, högröd i ansiktet.

"Glömde att fråga en sak.. Vad är ditt mobilnummer?" flåsade han

"Haha, varför undrar du?" skrattade jag, glad över att han ville ha det.

"Vill ju kunna träffa dig fler gånger, och kunna bestämma det i förtid." blinkade han. "Men ta och skriv in det här nu, har inte hela dagen på mig." skämtade han och räckte fram sin mobil.

"Jaja" skrattade jag och skrev in numret.

"Tack! Messar dig imorgon!" log han, och sprang iväg.

"Okej. Men vi ses!" vinkade jag.