tiden läker alla sår alla har sin väg att gå

Kapitel 3

Jag stänger den vita dörren och börjar dra av mig skorna och jackan.
"Hallå, jag är hemma"
Jag hör hur snabba fotsteg kommer halvt springandes ner för trappan och hur jag sedan ser Dantes blåa ögon få kontakt med mina.
Han armar slingras snabbt runt min lilla kropp som halvt attackerats av hans stora. Jag hör hur han tar ett djupt andetag och hans arm dras över min rygg och den tryggheten jag bara känner hos honom börjar spridas i kroppen.

Han drar lite löst ifrån och tittar in i mina ögon. "Elli,du luktar rök o alkohol." Hans ögon spärras upp och han tar ett djupt andetag, "du har inte varit med honom, snälla säg att du inte var med honom igår", jag ser hur hans ögon har ett litet, litet hopp, men de försvinner snabbt när han ser mina ögon sjunka och han suckar tungt.
"Dante jag vet att han inte bra för mig eller att de inte är bra för mig men.." han avbryter mig snabbt.
"Elli inga men du vet hur dålig han är för dig och du går bara på det om och om igen du måste sluta. Det slutar inte bra för dig vad du än gör med honom och det vet du innerst inne, även fast han är en av mina närmaste kompisar och vänner så ser och vet jag att han inte är bra för dig. Jag vill ditt bästa och det vet du, jag är din bror och du betyder ALLT för mig, så snälla Elli jag ber dig med hela mitt hjärta, släpp honom, snälla Elli, snälla.

"Dante jag vet inte om jag orkar mer" En enstaka tår rinner ur mitt öga när jag säger meningen, men det blir snabbt fler och hela jag bryter ihop, jag gråter som jag aldrig gjort förr. Han drar mig snabbt in i hans famn igen och bär upp mig och lägger oss på soffan. Jag gråter, gråter som att det är Atlanten i mina ögon, gråter som om jag aldrig gråtit förr. Jag hör hur Dante försöker trösta mig med sina ord och hur han drar mig ännu närmare honom, men jag kan inte lyssna, eller jag hör inte det är som att jag är instängd i ett rum och allt är svart.

Mitt i allt hör jag hur, det plingar på dörren, någon öppnar dörren och jag hör hur Dante svär tyst för sig själv. Men sedan ser jag suddigt hur en gestalt kommer ut från hallen in till rummet. Dante släpper armarna runt min kropp och jag hör hur han säger något om panikattack och sen bara stängs allt av igen, det blir tyst, det är bara mina tankars som hörs, eller jag vet inte vad jag ska tänka så det är inget som hörs eller tänks, tills jag känner hur ett par armar sätts på min midja och drar upp mig så jag nu sitter på soffan, då känner jag en hand sättas på min kind, jag öppnar då ögonen och ser ett par bruna ögon som jag inte sett innan.
Ögonen är choklad bruna och helt underbara och perfekta och personen ler ett sött, nästan helt perfekt leende. Han sitter på huk framför mig och sätter sina händer på mina knän och tittar rakt in i mina ögon.

Men jag får panik när jag inser att jag inte känner igen personen och börjar titta runt i rummet efter hopp om att få se Dante, men han är helt borta. Personen måste märkt att jag håller på att få en panikattack igen då han tar sin ena hand och sätter den på min kind. "hejhej" han fångar mina ögon  "ta de lugnt, Dante kommer tillbaks snart han behövde bara åka iväg ett tag, jag är här andas långsamt med mig, in och ut" jag vet inte vad som gjorde att jag inte kunde fokusera, jag blev bara mer och mer stressad min andning blev inte lugnare, utan raka motsatsen. Jag började andas tyngre och snabbare, varför vet jag inte, jag blev typ nervös att personens närvaro. Killen måste ha märkt det för jag känner den hur hans han från min kind dras bort och han lägger sig smidigt ner på soffan och drar in mig i en kram. En kram jag aldrig kommer glömma, inte nog med att min andning blev lugnare på en sekund utan jag har aldrig känt mig så säker, aldrig,  inte ens hos Dante. Kramen var så mysig och jag ville stanna i de armarna hela min livstid, även fast jag inte visste vem personen var eller är så vill jag vara här och stanna just här och nu. "Så titta det var inte så svårt, det gäller bara att andas" viskar han i mitt öra och med ett lätt skratt på slutet. "nej, det var inte så svårt när jag fick en sån här kram av dig" viskar jag och efter någon sekund somnar jag i killens armar.

//

Vet inte vad jag tyckte om kapitlet men skriv gärna vad ni tyckte, så hörs viiii

Hadeeeee