En ny tid, en ny värld

kapitel 1.

Jag vaknar upp till nästintill blöta sänglakan, känner hur kallsvetten rinner längs min ryggrad och jag drar in den torra smutsiga luften i en suck. Jag ser på klockan att den är 04.37 och det är mörkt i rummet, bara en aning ljus kommer från fönstret och jag ser min sons ansikte i det dimmiga gula gryningsljuset. Känslor av sorg, ilska och kärlek väller över mig när jag ser hans ärrade och härdade ansikte, som samtidigt är skört och hans ögon är svullna av tårar. Bara fem år gammal och har trauman ingen från den gamla tiden kunde drömma om. Den gamla tiden, innan den troligen anlagda explosionen i forsmark kärnkraftverk. Innan vi började bli kritiskt överbefolkade. Innan yttrandefriheten avskaffades och innan väktare tilläts avrätta civila utan utredning.

Han andas tungt och jag smyger upp för att inte väcka honom. Drar på mig de slitna kängorna och en hoodtröja för att täcka ansiktet och går sedan ut genom dörren till trapphuset där det ligger minst fem laglösa, före detta rebeller eller oskyldiga civila som för länge sedan fallit offer för regeringen som lämnat staden i kaos.

Väl ute på gatan stegar jag snabbt förbi ett antal väktare med vita hjälmar och stora vapen, de hann inte lägga märke till mig då de var i full färd att förhöra en gammal man efter rebeller i området. Jag kände mannen. Han var ju en av de mer drivande rebellerna tillsammans med mig och ett par andra. Vi kände varandra, men nu kan vi inte prata längre då ledningen skulle misstänka direkt. Men det var längesedan, vi har inte pratat på 3 år.

När jag fortsätter min vandring så ser jag ett tvillingpar i 6 årsåldern och jag känner det som ett hugg i magen. Deras kläder består inte av mer än trasor och deras missbildade lemmar gör att synen är skev och otäck. Helt ensamma, utmärglade och utan någon annan än varandra att ta hand om dem. Mitt modershjärta gör ont då jag inte kan hjälpa dem. Väktarna igen.

Jag sätter mig vid en av de avlägsna bänkar på gatan, de som inte är upptagna av ensamma laglösa med bälte runt armen, eller barnfamiljer med otrolig sorg i ögonen när spädbarnen skriker hjärtskärande efter mat, värme, trygghet. Jag öppnar väskan min och tar fram en sliten bok, en almanacka som jag använt sedan vi började planera revolutionen och här finns memoarer och anteckningar som skulle få mig avrättad på direkten. Här finns också planen för hur vi ska ta oss på rymdskeppet som tar oss från eländet här på jorden.

7 dec. 2094. (idag) möta X på Drottningvägen 28 vån. 13. Information och varor.

Ta sprutan max 28 minuter innan kontrollerna innan ditt DNA deformeras tillbaks till ditt eget.

Elis födelsedag...

Jag antecknar snabbt mitt tillstånd ur hälsosynpunkt för att senare upptäcka bieffekter av den fortfarande experimentella lösningen för att senare rapportera till X. Jag är på väg att äventyra min sons liv, det är jag medveten om men vi måste härifrån, och det är snart.

Jag styr mina steg mot adressen jag har och väl i trapphuset till byggnaden så måste jag samla mig ordentligt för att visa min professionella sida och inte balla ur. Hissen är alldeles för riskfylld att ta, styrelsen har koll på allt elektroniskt så de tretton våningar får gås till fots.

Väl uppe träffar jag en man som förberett en väska åt mig som jag snabbt och diskret tar emot, skymmer den för kameran jag sett i taket. Jag tror i alla fall att det är en man, den utmärglade men kraftiga och långa gestalten avslöjar när det mesta är täckt i kläder eller smuts. Vi utbyter inga ord, men vi ser varandra i ögonen och han ger mig en menande blick varpå jag ger mig iväg. I väskan fanns bland annat ett pappersark, jag läser det och känner för en stund skuld över att jag bara lämnar alla i sticket här i staden men så fort jag bränt arket så hamnar jag i en sorts psykos, resterande timmar går jag som på autopilot.