En ny tid, en ny värld

kapitel 2.

Jag klämmer hans hand kanske lite för hårt när vi går mot den stora folkmassan som bildar en kö längre fram. Jag ser säkerhetskontrollerna och mitt hjärta slår hårdare. För exakt 13 minuter sedan fick han reda på planen, att vi ska lämna jorden för att starta ett nytt liv i den nya världen, på Mars. Exakt tretton minuter sedan vi tillsammans tog varsin spruta som kom att förändra våra DNAs uppbyggnad och i styrelsens system kommer vi uppfattas som några andra, inte som laglösa före detta rebeller.

Jag intalar mig själv att detta ska fungera, det är planerat, upplagt och vi har satsat allt det sista för att komma härifrån. Detta måste bara funka.

Plötsligt känner jag hur varma ljusa solstrålar mot min smutsiga hud, en känsla jag ej upplevt på decennier. Jag ser häpet upp och ser en spricka i det annars konstanta gråbruna molntäcket, och solen lyser på mig och min son. Min oro lättar som av magi och jag vet, vet att det är meningen att vi ska komma ifrån jorden han och jag. Det är meningen att han ska överleva sin sexårsdag. Det är meningen att han ska få en framtid med sol, en framtid med frihet att tänka och uttrycka sig. En framtid i frihet.

Väl framme vid kontrollen så är jag nu helt lugn. De ber mig sträcka fram armen och jag känner nålen tränga igenom min hud och mina muskler spännas när ett micro-chip placeras och snart puttas jag framåt till nästa kö. Jag vänder mig om och ser hans rädda ansiktsuttryck när de sticker in nålen. Allt går dock bra och han kommer inte till mig med våta kinder, vilket jag väntat mig, utan han visar ingenting alls. Han har ett tomt ansiktsuttryck som i sig berättar en lång lång historia om orättvisor och maktmissbrukares obarmhärtighet. Tillsammans går vi nu i kön och vi ser nu det enorma rymdskeppet torna upp sig framför oss. Med ens blir jag skräckslagen och tappar nästan andan. En vind drar upp ett stort sandmoln som tvingar oss att stänga ögonen för att se någonting. Jag blir med ens medveten om min omgivning och resten av människorna i kön. De liknar inte oss. Ingen har ett enda trasigt eller ens slitet klädesplagg. Inte ett enda ärr som skvallrar om ett förflutna med de skoningslösa makthavarna. Inte en enda tår.

Vakter står längs sidorna av kön med skarpladdade vapen och redo att avfyra vid minsta misstänksamhet. Jag går framåt med en mask för ansiktet, döljande mina känslor av avsky och fly förbannat hat. Döljande mina känslor av svek och misstro mot dessa människor som vet så lite. Förstår så lite om denna grymma värld trots att de lever just i den.

Jag står framför portarna till skeppet och känner en liten hand treva efter min och samtidigt som jag går över tröskeln så hör jag ett skrik, ett skott, och handen försvinner utom räckhåll för mig. Ytterligare skott ljuder men jag hör dem inte. Jag vänder mig om och ser en scen utspelas framför mig men som i slowmotion. Jag är innanför ett vacuum och hör eller känner inte mer än mitt undermedvetna plockar upp som skrik och hårda knuffar och att jag faller baklänges in i skeppet. Det ligger en barnakropp på marken utanför och den torra leran färgas djupt röd. En miljoner tankar kommer och går på en millisekund. Han hann inte komma på skeppet. Jag är på skeppet, jag klarade det. Min son ligger död på marken utanför och han kommer aldrig kliva på och följa med mig till den nya världen. Hur blir den nya världen utan honom? Vi klarade ju kontrollerna, varför händer allt detta?

Dessa och ännu fler tankar passerar som på ett ögonblick. Jag hör någon ropa mitt namn bakom mig och vänder mig om och ser en väktare peka sitt vapen mot mig. Jag gör ett försök att slå bort hans vapen men känner någonting träffa mig i sidan av huvudet istället. Blod. Allt jag kan uppfatta är tjock, röd vätska som strömmar över mitt ansikte och ner för halsen. Jag tog mig aldrig till den nya världen.