Nymphia

Prolog

Året är 3034, hela världen ligger i krig. Alla söker efter mat, bensin, olja och allt annat för att överleva dagens kris. FN är för länge sen upplöst och nu vet jag inte vad jag ska säga men... Min dröm om att organiskt liv skulle kunna skapas utan att behöva föda barn löstes. Men den har krossats. Min skapelse Nymphia blev ett vapen istället. Var är du?

Jag slog igen dagboken i raseri. Jag visste nu vad jag var. Så jag tänkte tillbaks, allt var sant och jag hade varit en sådan idiot. Varför tänkte jag aldrig till?

"Vi är SF nyheter. England har idag förklarat krog mot Ryssland. Detta anses..."

Fords stängde av TV:n. Han satte sig upp i sängen och gnuggade ögonen så att skinnet rynkades till lite. Han tog på sig glasögonen och gäspade. Fords var en ganska alldaglig man. Han var i 30-års åldern och hade gyllenblont hår likt en ängel. Hans bruna främmande ögon gömde han ofta med blåa linser.

Han reste sig upp och det hördes en suck från sängen.

"Måste du gå, älskling? Kan du inte stanna? Bara idag?"

Fords vände sig om och skakade på huvudet mot kvinnan som låg i sängen.

"Jag måste verkligen till jobbet" 

Sa han och tog på sig en enkel röd T-tröja utan tryck och ett par långa, blåa jeans. 

Han gick ut ur sovrummet och in i hallen med de gula tapeterna som skrek "Vi är här!" och för att inte tala om golvet som inte passade till tapeten över huvud taget. Trägolv och röd matta. Mode eller inredning var inte en grej under denna epok för någon annan än eliten i samhället.

Ut genom dörren gick han med en tunn sommarjacka på sig och ett par vita skor. Han räckte upp handen och gestikulerade mot en taxi att stanna. En taxi stannade med ett hjul upp på trottoaren och in klev Fords.

Han åkte långt. Över berg, kullar och uttorkade sädesfält tills han kom fram till ett militärkomplex. Det var den militära basen i det som var denna tids England. Basen var ingen stor hemlighet längre då det var en sorts relik från tider då tät skog sträckte sig över hela komplexet. All typ av växtliv var dock som bortblåst numera så länge ögat kunde sträcka sig.

Han tackade och betalade chauffören och gick ut ur bilen. Pengar var än idag den största religionen på jorden.

Han tog upp ett kort ur jackfickan och gick varsamt fram till porten, tittade sig för noggrant för att försäkra sig om att han inte var förföljd. Inne i byggnaden doldes hans senaste verk. Mig. 

Idag var en mycket vacker dag för att vara en dag på den förstörda planeten Jorden. Idag var också dagen för min skapelse. Det var 28 grader Celsius och det var mitt i det som i forna tider brukade vara vinterhalvåret. Fotsteg ekade i hela korridoren och svammel brummade från cafeterian.  Nästan alla människor som passerade i korridoren såg likadana ut med långa vita rockar som räckte ner till deras fötter. Det var bara Fords som gick i civilkläder då han var sen. Hade han inte varit uppe för länge föregående natt så hade han redan varit ombytt innan han satte sig i taxin.

Han såg ansträngd ut och småjoggade till omklädningsrummet där han tog på sig sin vita rock. Rummet var som vanligt proppfullt med folk då mängden arbetskraft som behövdes var ohyggligt stor numera. Det var svårt att skilja folk från mängden men en person i särskildhet stack ut och Fords kände naturligtvis igen honom, chefen som hade huvudansvaret för anläggningen var bara känd i utseende men inte i namn eller övrig identitet. Det var ingen som kände till hans sanna identitet om han hade någon. Chefen var flintskallig och hade klarblåa ögon som lyste klart av reflektioner från det väl belysta rummet.

Han vinkade till Fords till att komma fram. Fords torkade svettdropparna som rann ner för hans panna. Han var nervös. Var det för att han kommit för sent? Han gick till sin chef och denne bara lade sin arm runt Fords axlar. Fords släppte ut en lättnads suck så tyst han kunde. Han var förvånad över chefens ovanliga förlåtande beteende. En gäsp kom ur chefens mun. Kanske hade han varit sen också. Han öppnade munnen.

"Idag är en viktig dag herr..." Han tog en snabb titt på namnbrickan och kollade upp på Fords igen. "Fords. Idag är hon klar"

Hela rummet tystnade.

Det alla i komplexet pratat om hade äntligen blivit klart. Nyfikna blickar drogs mot dem båda och luften kändes tung av förväntan.

Chefen vinkade Fords till sig och började gå igenom en mörklagd korridor. Det tog dem en bra stund á 20 minuter tills de nådde sitt mål... Mig.